Skip to content

Blokk

Blokk – ett litet men intressant album.

Av: Andrew Page
Omfång: 72 sidor i svartvitt
Format: 22 × 16 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Jippi förlag 2010
Norskt album. 

Det svenska ordet ”hyreshus” är ganska lamt och tråkigt. Byråkratiskt och fantasilöst. Norskans motsvarighet i ordkonstruktionen ”boligblokk” är ett bättre ord. Likaså är det från det ordet som Andrew Page har fått sin titel till detta lilla intressanta seriealbum.

Andrew Page är en norsk britt som föddes, växte upp och studerande konst i England för att sedan, på 90-talet, flytta till Norge då han blev stipendiat på Vestlandets Kunstakademi. I Norge har han sedan stannat och börjat ge ut seriealbum. Debuten kom 2009 med ”Kunsten å knyte en knute”, ett album som belönades med det prestigefyllda Sproing-priset. ”Blokk” utkom ett år senare och är det andra albumet från Andrews hand.

”Blokk” är ett intressant verk. Page är en skicklig vägledare genom albumets många scenbyten inom en tråkig betongkloss till hyreshus och visar upp en lång rad udda människoöden med ensamhet som genomgående tema. På blott några luftiga sidor per lägenhetsinnehavare målar han upp fascinerande porträtt av olika säregna figurer, och trots det ytliga och oftast textlösa berättandet är personbeskrivningarna ofta ganska tankeväckande. Samtidigt är albumet även underhållande och roande, tack vare burlesk humor och de fantasifullt utformade personligheterna.

Andrew Page är en spännande serieberättare och jag skulle gärna vilja se honom och hans underhållande karaktärsskildringar blomma ut i en mastig serieroman. Det skulle kunna bli väldigt, väldigt bra. ”Blokk” är en tunn liten sak som går snabbt att läsa igenom, men den vittnar trots det om en oerhörd talang och potential hos serieskaparen.

Betyg: 4.

Ursprungligen publicerat på Seriefrämjandets webb: http://www.serieframjandet.se/1223

Simma!

Simma!, en mycket vacker serie.

Av: Henrik Rehr
Omfång: ca 80 sidor, svart-vitt
Format: 24 x 17 cm, inbunden
Utgivare: Optimal press, september 2011

Måste man helt förstå något för att tycka om det? Eller tvärtom, måste man man tycka illa om nåt man inte förstår? Det är vad jag undrar när jag läser ”Simma!”, det senaste albumet av Henrik Rehr, en av Danmarks allra största serieskapare med en stor och bred produktion i bagaget, mest känd för sina 9/11-serier och albumserien När kriget kom.

I ”Simma!” får man som läsare följa en trikåklädd man med simglasögon som simmar igenom olika fantasieggande och suggestiva miljöer. Återkommande är även ett obestämbart antal identiska män i kostym som är flintskalliga och långnästa. Till skillnad från den övriga serien är dessa kostymgubbar tecknade i komisk stil och skulle kunna vara hämtade från typ Finn och Fiffi. Deras roll är oklar för mig, men de framstår som hotfulla i sina möten med den simmande mannen. Slutligen dyker det även upp en liten pojke, som dels verkar iaktta simturen och dels medverkar i egna passager i albumet, i små barndomsskildringar som ska vara självbiografiska. Med undantag för barndomsminnena berättas det hela i stort sett pantomimt, sånär som på några halvkryptiska texter om ”infall”.

Allt det ovanstående förstår jag inte riktigt poängen med. Kanske finns det inte ens en direkt poäng? Kanske är jag bara dum som försöker ”förstå mig på” en handling i en surrealistisk serie. Jag vet inte. Jag kan ana att Rehr kanske försöker förmedla någon djup metafor om minnen, drömmar och simmande mot hjärnans djupaste vrår, fast jag kopplar helt enkelt inte riktigt. Det är för kryptiskt och abstrakt för mig.

Men nu kommer vi till det som fångar mig – Teckningarna! Estetiken! Detta är nämligen en oerhört vältecknad och vacker serie. Henrik Rehr har tecknat med mycket svärta – svart är grundfärgen albumet igenom – och med sina säkra och proffsiga pennstreck lyckas han skapa mystiska och fantasieggande miljöer som verkligen fångar mig som läsare. Teckningarna skapar spännande, suggestiva miljöer, en drömsk och fantasifull värld som är intressant och underhållande att betrakta och ta del av. Jag blir faktiskt närmast uppslukad av Henrik Rehrs snygga bildspråk och njuter av läsningen, trots att jag inte riktigt förstår seriens innehåll.

Seriesidorna i ”Simma!” är små konstverk. Rehr utnyttjar proffsigt seriemediets estetiska möjligheter till det yttersta. Han använder sig av fascinerande sidlayouter, storslagna uppslag och små insprängda rutor här och var. Allt smälter samma till en väldigt vacker serie, en fröjd för ögat. Det är jävligt snyggt helt enkelt.

Mitt betyg: 3

Läs ett smakprov på albumet här, på Optimals hemsida: http://optimalpress.com/pdf-host-2011/Simma!-prov.pdf

Nämnas skall dock att serien gör sig bäst i fysisk albumutgåva, då sidorna bildar fängslande uppslag istället för att komma på rad efter varandra. 

Hungerhuset

Av: Loka Kanarp (berättelse och bild) och C/M Edenborg (berättelse)
Omfång: 126 sidor
Format: 23 x 15,5 cm, inbunden
Utgivare: Kolik förlag hösten 2011

Svenska skräckserier blomstrar just nu. Tack vare namn som Kim W. Andersson, Ola Skogäng, Dennis Gustafsson och Larz Krantz har den svenska seriefloran under de senaste åren fått en betydande underavdelning med skräckfokus. Till listan på skräckserieskapare kan man sedan någon månad numera även lägga till paret Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg, som med sin spökhistoria ”Hungerhuset” har skapat en av de allra bästa serierna hittills i denna skräckvåg.

Berättelsens huvudpersoner är systrarna Elsa och Fredrike, som har en problematisk tillvaro i en fosterfamilj. Det antyds att de har haft ett mycket jobbigt gemensamt förflutet, även om läsaren inte får veta särskilt mycket om deras bakgrund. En närmare presentation av dessa flickor – om vad de har varit med om och om deras relation med sin gamla familj, med varandra och med andra människor – skulle kunna ha gjort berättelsen bättre och fylligare. Samtidigt bidrar saknaden av en sådan presentation till att läsaren kastas direkt in i handlingen och att det blir en intensiv berättelse utan döda punkter som verkligen griper tag i läsaren från första till sista sidan. Det ska dessutom nämnas att allt mer tydliggörs om flickornas historia i takt med att berättelsen fortlöper, vilket får sägas vara ett snyggt och välfungerande berättargrepp. Allt som allt fungerar personskildringen egentligen mycket bra, jag skulle bara vilja veta ännu mer om dessa intressanta karaktärer…

Irriterade på sin sociala omgivning under ett trädgårdsparty anordnat av fosterföräldrarna, drar sig flickorna i hemlighet iväg till ett ödehus långt inne i skogen. Detta hus är inte enbart en materiell skådeplats utan tar även över berättelsen och för den framåt. Huset berättar för läsaren om en stor hunger, hunger på besökare att sluka. Något även systrarna kommer att bli varse om.

Hungerhuset är en mycket skrämmande serieroman, men skräckinslagen är i regel subtila. Blod och våld saknas nästan helt. Istället rör det sig om en psykologisk thriller, där spänningen och rädslan skapas med små medel och en konstant hotfull stämning. Detta är mycket skickligt utfört av C/M Edenborg och Loka Kanarp, som genom hela albumet lyckas mycket väl med att förmedla skrämmande stämningar och den obehaglig atmosfär som genomdryper hela albumet. Avsnittet där Fredrike, den äldre systern, har förändrats och detta gradvis upptäcks av den skräckslagna lilla Elsa är genialt berättat och ett typexempel på den psykologiska och lätt dolda skräck som är berättelsens huvudinslag. Det har inte skett någon fysisk förändring och det hela är inledningsvis något som tydliggörs via variationer i kroppsspråk, hotfulla blickar och andra små saker. Bildspråket är i detta läge perfekt konstruerat och teckningarna talar för sig själva.

Teckningarna är enkla men proffsiga, snygga och tydliga. De låter friktionsfritt berättelsen rulla på och bidrar även till stämningskänslan. Detta är mycket tack vare den vackra färgläggningen. Det rör sig om fylliga svarta fält och dovt gult i olika nyanser, som skapar en stämningsfull atmosfär. Jag ska inte försöka ge mig på färglära och färgsymbolik, sådant kan jag inte, jag kan bara säga att jag känner att svartgult känns som en mycket passande kombination som harmoniserar med berättelsen. Framför allt är det riktigt snyggt och albumet blir inte bara en bladvändare utan även en verklig estetisk upplevelse.

Sida ur Hungerhuset. De två stackars systrarna presenteras framför en stilren och stämningsfullt färglagd bakgrund..

Hungerhuset är en stark berättelse. Systrarnas öden berör verkligen. Samtidigt stegras spänningen konstant genom hela albumet, tills det når ett omfattande klimax i historiens upplösning. Att kombinera en känslofylld skildring av ett par syskons trasiga liv och relationer med en otäck spökhistoria är riktigt lyckat. Detta leder till att det blir en mångsidigt serieroman, med både emotionellt djup och karaktärer man på allvar bryr sig om som läsare, såväl som riktigt välgjord underhållning i form av spänning, rädsla och skräck.

Kanarps och Edenborgs album både skrämmer och berör. Det är en riktigt skarp serieberättelse som engagerar läsarna på flera plan. Rekommenderas verkligen.

Betyg: 4,5

Full sysselsättning

Full sysselsättning – ett hejdlöst roligt album

Av: Pontus Lundkvist
Omfång: 134 sidor i färg
Format: 23,5 x 17 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Galago 2011

Sveriges mest hyllade seriesatiriker får nog sägas vara Liv Strömquist. Och jag säger verkligen inte att det är oförtjänt, men personligen sätter jag Pontus Lundkvist högre. Lundkvist är oftast ett strå vassare än Strömquist och framför allt betydligt roligare, något han visar prov på i samlingen ”Full sysselsättning”.

”Full sysselsättning” är ett hemskt roligt album. Och då menar jag verkligen hemskt, både i betydelsen att det är väldigt, väldigt roligt och i betydelsen att skämtens innehåll är av att hemsk karaktär.  Albumet är nämligen sprängfyllt med rå humor och den råa humorn är egentligen den enda gemensamma nämnaren mellan de olika kortserier och skämtteckningar som albumet består av. Lundkvist pendlar nämligen kors och tvärs mellan olika satiriska uttrycksformer och även små saker som inte ens är satiriska utan bara rått och grovt humoristiska.  Det här albumet innehåller såväl allvarliga analyser av typen hur hatet präglar dagens Sverige som riktigt grova sexskämt utan djupare mening. Lundkvist räds inte för att skildra moderater som barnamördare, nekrofiler, nazister och utövare i ultravåld i en dystopisk satirserie om ett framtida borgerligt samhälle.

Från "Full sysselsättning".

I skrift kan detta verka som blott en löjlig och substanslös provokation, men Lundkvists satir är så mycket mer än så. Han har alltid en väl underbyggd poäng och det finns alltid en tänkvärd botten i hans serier. Men istället för att bli undervisande och föreläsande i sina satirserier, ösa på med fakta och skriva läsaren på näsan om vad hon borde tycka, väljer Lundkvist att ösa på med mängder av rå humor istället. Visst, det kan ge en infantil, omogen och oseriös prägel på serierna, men framför allt skapar det riktigt god underhållning. Med det råa skrattet som vapen når Lundkvist betydligt längre än vad han skulle göra som ordinär, mer slätstruken och lite tristare satiriker. Genom att  roa läsaren med grov humor som hon inte alls förknippar med några politiska sammanhang, lyckas Lundkvist göra serier och skämtteckningar som är väldigt direkta, med innehåll som är enkelt att ta till sig som läsare.

Allt är dock inte bara rå humor. Ett av de intressantaste inslagen i albumet är istället en serie autentiska intervjuer Pontus Lundkvist gjorde med några sverigedemokratiska och borgerliga nätanhängare efter valet i fjol. Här driver Lundkvist inte på något vis med personerna, utan låter istället deras uttalanden stå för sig själva, något de klarar mycket väl. Det rör sig om en skrattretande blandning av total brist på kunskap om ämnena de talar om och en helt omatchande entusiasm inför samma ämnen.

Sammanfattningsvis är detta ett väldigt, väldigt roligt album som även är tankeväckande och intelligent. Rekommenderas å det grövsta.

Betyg: 4,5.

Utopi magasin nr 3 2011

Av: Många.
Chefredaktör: Fabian Göranson 
Omfång: 132 sidor i färg och svart-vitt
Format: Magasinformat, mjuka pärmar
Utgivare: Kolik förlag november 2011
Pris: 89:- på pressbyrån, en femtiolapp på Kulturbutik.se. 

Utopi nr 3. Omslag av Lina Neidestam.

Så har då det tredje numret av Utopi kommit ut, ganska kraftigt försenat. Att redaktionen ska klara av att få ut ytterligare ett nummer i år, och därmed klara av att hålla den kvartalsutgivning man planerat, ter sig i detta läge mycket osannolikt. Så osannolikt att det verkar utopiskt, så det kanske finns en chans ändå? (höhö)

Tema denna gång är ”Älskog i trollskogen”. Naturligtvis är detta kopplat till Lina Neidestams nyligen utgivna ”Maran”, en porrserieroman man livligt vill uppmärksamma. Detta leder till att tidningen initialt känns som blott en intern liten reklampelare för Kolik förlag. Men det går över. Den långa intervjun med Lina är trots allt mycket intressant, och det serieinnehållet uppvisar bredd och mångsidighet.

Fast så bra kan jag väl inte alltid påstå att de är, serierna alltså. Det börjar svajigt med en tiosidorsserie av, mig veterligen, debutanten Per Sjögren – ”Vårsång och honungsvin”. Det är förvisso tveklöst en oerhört vältecknad serie, men storyn är rätt värdelös. Det är mest sex och krattigt manus. Det vore dock mycket intressant att få se en serie med Per Sjögrens mycket vackra och stämningsfulla illustrationer, men med manus av någon annan.

Även nästa serie, den blott fyrsidiga ”Möta en björn” av Sofia Falkenhem (också helt ny för mig), följer samma tema – snyggt men innehållslöst. Teckningarna är här enkla och verkar vara lätt mangainspirerade, men de är även mycket stilrena, välkomponerade och smakfullt färglagda. Men den till synes substanslösa sexberättelsen förstår jag inte alls poängen med.

Matilda Rutas nyligen utgivna album ”Tummelisa eller den andra vildmarken” tyckte jag mycket om, men när Utopi publicerar fyra till synes lösrycka seriesidor som delar albumets tematik, känns det rätt ointressant och helt ryckt ur sitt sammanhang.

Men nu, sisådär 20 sidor in bland Utopis serier, vänder det! Nyligen Adamsonbelönade Kim W. Andersson briljerar med ytterligare ett avsnitt av sin serie ”Love hurts”. Med manushjälp av Sara Bergmark Elfgren (känd för romanen ”Cirkeln” som utkom tidigare i år) har han skapat en fascinerande liten skräcknovell. Som alltid när det gäller Kim är det riktigt proffsigt tecknat och färglagt i hans lätt suggestiva men mycket uttrycksfulla stil. Den intensiva serieberättelsen är härligt skrämmande och en mycket udda version av den klassiska zombietematiken. Lysande.

Vältecknade Love Hurts av Kim W. Andersson, tidningens absoluta huvudnummer.

Välgjord är även Peter Bergtings ”Andarnas rum”, en kort skräckserie som hinner vara både känslofylld, skrämmande och rolig. Även om jag aldrig varit ett stort fan av Bergtings något stela teckningsstil kan man inte neka till att han är en mycket kompetent tecknare, och det är onekligen en mycket vacker serie. Återigen riktigt bra alltså.

Näst ut är följetongsserierna. Tyvärr känns Lisa Medins ”Medley” allt tråkigare för varje nummer. Idén med en fantasifull musikvärld och instrumentdueller kändes visserligen hyfsat originell och kul i första numret, men nu känns den klart urmjölkad och serien är mest tröttsam. Detta negativa intryck förstärks av att serien känns fruktansvärt malplacerad i Utopi. Denna svartvita trepanelsmangaserie verkar vara gjord för pocketformat och att lägga åtskilliga av Utopis lyxiga färgtryckssidor på Medins verk är därför något som stör mig rejält.

Betydligt bättre är ”Tea party” av Nancy Peña, den andra fortsättningsserien och tillika Utopis enda importerade innehåll. Peñas fantasieggande historia rullar på och lyckas med råge hålla mitt intresse uppe, med sina vackra miljöer, sin spännande intrig och sin karakteristiska estetik – svartvita, mustiga teckningar med enstaka inslag av fylligt rött. Tyvärr är det ofrånkomligt att jag inte har så fräscht minne när jag fått väntat sen i somras på del 3. Detta är ett problem för följetongsgreppet överhuvudtaget i en kvartalstidning som Utopi. Jag är tveksam om det är rätt att väg att gå. Detta ska dock inte innebära att någon skugga faller över själva serien ”Tea party”, som jag gillar (däremot får alla möjliga skuggor gärna falla över ”Medley”, det rör mig inte ett dugg).

Lars Krantz fortsätter i samma stil som i tidigare nummer, med ”Den svarta jorden: Eld”. Det är snyggt tecknat med mycket svärta och suggestiva, mystiska miljöer. Stundtals är serien så suggestiv att jag har svårt att hänga med och helt förstå vad som händer och vilka karaktärer som är vilka, men i stort är det absolut en intressant och läsvärd serie. Jag gillar Krantz’ underliga och spännande figurer.

Att Utopi inte är en helt renodlad serietidning tydliggörs sedan i och med att nästa inslag är en novell – ”Doktor Kazakoffs kikare” av Karin Tidbeck, en välskriven och fantasifull text med mystiskt och fantasyaktigt innehåll som harmoniserar väl med Utopis övriga innehåll.

Avslutningsvis bjuder Jan Bielecki och Fabian Göranson på en utopisk (såklart) framtidsvision med en vild blandning av primitiv jakt och storstadsmiljöer i ”Måsarnas herre”. Bielecki är en något udda fågel i Utopi då han använder sig av något som liknar en klassisk komisk äventyrsseriestil, till skillnad från den mer realistiska stil som de flesta andra Utopi-tecknarna använder sig av. Detta är dock inget problem, istället funkar det mycket väl i denna fartfyllda lilla jakthistoria. Göransons manus är välformulerat och intressant, om än något tillkrånglat i början då berättelsens förutsättningar presenteras i en vild blandning av olika sorters textrutor och pratbubblor. Allt som allt en bra serie.

Vad blir då mitt betyg? Kan jag överhuvudtaget sätta ett gemensamt betyg för alla olika serier i denna spretiga tidning? Nej, jag tycker inte det. Jag kan dra mig till att sammanfoga det hela till tre betyg, följande:

Betyg för ”Love Hurts”, Bergtings serie, ”Tea party” samt tidningens i stort mycket proffsiga produktion: 5
Betyg för Bieleckis, Göransons och Krantz’ bidrag: 3
Betyg för övrigt serieinnehåll: 1,5

Otto Obscura

Stum seriekonst.

OTTO OBSCURA
Av: Anders Brønserud
Format: 275 × 235 mm, hårda pärmar
Omfång: opaginerad, ca 120 sidor i svartvitt
Utgivare: Politisk Revy 2010
ISBN: 978 87 7378 332 0
Danskt album. 

Pantomimseriens historia är en gammal nordisk framgångssaga. I Sverige och Danmark har ordlöshet skickligt använts av serieskapare som Oscar Jacobsson (”Adamson”, en av Seriesveriges få riktiga internationella framgångar) och Henning Dahl Mikkelsen (”Ferd’nand”). Men under de senaste decennierna har det varit ganska dött på den nordiska pantomimseriefronten. Visst, Jason har seglat upp på alternativseriemarknaden och blivit en gigant med sina huvudsakligen ordlösa serier – och det vore naturligtvis tjänstefel att behandla nordiska pantomimserier utan att nämnda honom – men vad gäller serier i den humoristiska pantomimserietraditionen, med sina rötter i dagspressen, har det stått ganska stilla. I Danmark har traditionen på senare år dock tagits upp och förts vidare av Anders Brønserud, mannen bakom ”Otto”.

I Sverige är Brønserud och ”Otto” tyvärr rätt okända. Komika gav ut den lilla pocketboken ”Otto jacta est” med några seriestrippar 2008, men annars har det varit helt tyst. I hemlandet har han dock fått desto mer uppmärksamhet, och det lyxiga albumet ”Otto Obscura” blev kronan på verket (hittills) i slutet av 2010.

”Otto” är i grunden samma typ av serie som ”Ferd’nand” och ”Alfredo”. Brønserud höll sig ursprungligen till fyra likstora rutor i strippar och skapade medelst dessa ordlösa små skämtserier. Han behärskar utan problem pantomimseriens visuella språk och klarar effektivt av att skapa humor med små medel, på samma sätt som sina föregångare vars berättartradition han skickligt fört vidare. Han är dessutom mycket driven tecknare som med några få välkomponerade linjer samt svarta och vita ytor lyckas skapa stilrena och vackra seriestrippar.

Men Brønserud har inte bara fört pantomimserietraditionen vidare – han har även skickligt revolutionerat det stumma serieberättandet!

Redan med de tidigare stripparna har han stått på egna ben och tydligt särskiljt sig från sina föregångare, tack vare den mystiska tillvaro som bollfiguren Otto befinner sig i, någonstans mellan dröm och verklighet, där ständiga miljöbyten och udda skeenden är vardag. Likaså har skämten inte varit centrala och den humor som förekommit har ofta varit mörk och tydligt annorlunda mot den trevliga familjehumorn i de gamla pantomimserierna. Tillsammans med den betydligt äldre ”Mannen som gör hvad som faller honom in” av OA har ”Otto” stått utanför mainstreamhumorn inom pantomimserierna.

I och med albumet ”Otto Obscura” tar Anders Brønserud ytterligare ett rejält kliv bort från de klassiska pantomimseriestripparna. Ordlösheten, de karakteristiska teckningarna och tematiken finns fortfarande kvar, men han har nu övergett låsningen till strippformatet och det konstanta användandet av fyra likstora rutor. Nu svävar han ut i små stumma berättelser över flera sidor och utforskar skickligt på olika sätt mediets oerhörda möjligheter. Hans nytänkande och uppfinningsrikedom liknar den Joakim Pirinen har uppvisat. Den rena humorn har nu fått flytta ut i periferin, även om den absolut finns kvar och och stundtals under albumläsningen seglar upp och framkallar skratt. Brønserud fokuserar numera främst på fantasieggande, vackert berättade och tankeväckande, intressanta skildringar av vitt skilda händelseförlopp. Han behärskar numera pantomimserien och dess möjligheter till fulländning. Med små medel lyckas han fantastiskt väl med att vackert måla känslor, händelser och karaktärer.

Det är omöjligt att riktigt beskriva det här albumet och dess många olika sidor. Samtidigt som det stundtals är absurdistiskt roligt så är det stundtals djupt tankeväckande, samtidigt som det är allvarligt och rörande så är det lekfullt och lättsamt. Samtidigt som det berättar effektivt och rakt på sak så använder det sig av vackert utformade bildmetaforer, samtidigt som det skickligt och friktionsfritt faller in i en gammal klassisk tradition är det oerhört originellt, särpräglat och nytänkande. Och allt detta smälter ihop till en fröjd för öga och sinne. Mycket fascinerande. Anders Brønserud är en otroligt skicklig serieskapare. Albumet ”Otto Obscura” trollbinder läsaren med sina intressanta, särpräglade serier, som trots ordlösheten lyckas säga så oerhört mycket, och som trots de svart-vita teckningarna lyckas vara så färgstarka. Mästerligt.

Betyg: 5.

Denna recension publicerades ursprungligen på Seriefrämjandets webb: http://www.serieframjandet.se/1226

Lilla Fridolf – Sju decennier av roliga relationsproblem

Ursprungligen ett artikelarbete för tidningen Serieblaskan.

En berättelse om hur serierna gick segrande ut berättarmediestriden

Humorserien om den kortvuxne toffelhjälten Fridolf Olsson och hans stormiga förhållande med den dominerande hustrun Selma är en av Sveriges allra största klassiker inom mediet. Tillsammans med främst “91:an”, “Åsa-Nisse” och “Kronblom” ingår “Lilla Fridolf” i gruppen av Sveriges absoluta seriegiganter, efter att ha roat mängder av svenskar i många år. Serieblaskan berättar om Lilla Fridolf, om hur seriens succéartade etablering på 50-talet skedde, hur denna etablering krackelerade fullständigt, hur det kom sig att bara serien gick vinnande in i 60-talet och vad Fantomen har med Fridolf att göra. Vi snackar även lite grann med dagens Fridolftecknare, Anders Persson, om gammalt och nytt. (Läs intervjun)

I år, 2010, [denna artikel skrevs redan 2010 men blev länge opublicerad pga platsbrist] fyller Lilla Fridolf-figuren 55 år, -serien 54 och -tidningen 50; figuren går in i sitt sjunde decennium, serien likaså, men tidningen endast in i det sjätte, och allt detta samtidigt som serien som aktiv inte ens blev 40 år, och tidningen egentligen inte mer än 46, eftersom man egentligen inte kan räkna med en 4-årsperiod, men samtidigt ändå vill göra det för att få fram charmen i jämna siffror. Förlåt, nu glömde vi några siffror – serien som riktigt etablerad fyller 53 år, Fridolf-figuren som rörlig 54, serien som riktig enhet 50 och den nuvarande tidningen 15, eller inget alls, beroende på hur man räknar.

Var det där rysligt förvirrande? Vi på Serieblaskan reder ut det hela, samtidigt som vi utan att försjunka för mycket i tråkiga siffror (utom i första stycket här då) presenterar en trevlig, klassisk humorserie som har underhållit massor av människor i… ja, det beror ju på hur man räknar…


Det hela började
 ursprungligen hösten 1955. Då hade nämligen Lilla Fridolf premiär i sin allra första inkarnation, radioserien. Fridolfs skapare Rune Moberg (född 1912, död 1999) hade skrivit manus och noga anpassat huvudfigurernas, Fridolfs och Selmas, karaktärer efter deras skådespelare, Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Grundinspirationen till figurerna fick Rune från tre förebilder: den gamla amerikanska dagspresserien “Gyllenbom” av Georg McManus, som han läst i Hemmets Journal, den svenska seriefiguren “Fridolf Celinder” av Knut Stangenberg från Allt för Alla och den tredje och sista förebilden var ingen mindre än han själv.

Radioserien kom att sändas i ett fyrtiotal veckor, men ingalunda nöjde man sig med figurerna efter det. Mobergs verk hade nämligen blivit mycket populära och de närmast succéartade framgångarna ledde givetvis till att man ville fortsätta arbeta med Fridolf och Selma. Man gick vidare till filmmediet, fortfarande med Håge och Pettersson som var viktiga delar i framgången, och började producera film om det färgstarka paret. 1956 fick således den första filmen, “Lille Fridolf och jag”, premiär. Den blev en dundersuccé och dess mottagande kom således att motivera ytterligare filmer. En ny Fridolf-film gick på bio varje år i fortsättningen.

Eftersom det var 50-tal, en guldera för den tecknade serien med mängder av populära och välsäljande seriemagasin i kioskerna, var serierna nästa naturliga steg i Lilla Fridolfs berättarmediemässigt gränsöverskridande etablering. 1956 började således de allra första Lilla Fridolf-serierna publiceras i Bildjournalen. Det var fortfarande Rune Moberg som författade alla berättelser om det populära paret och som tecknare hade man anställt Torsten Bjarre, som redan sedan tidigare hade gjort sig känd med ett flertal egna humorserier, främst “Flygsoldat 113 Bom” och “Oskar”. Bjarres karaktäristiska teckningar gav ett härligt schwung till berättelserna och även serierna blev populära.

Nu stod Fridolfkonceptet starkt och stadigt. Berättelserna om det kända parets liv, leverne och relationsproblem fanns snart i allas kännedom. Med den stora utbredningen blev historiernas skådeplatser, aktörer och händelser allmän vetskap.

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete. Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf.

Kring paret kretsar naturligtvis en drös bifigurer. Viktigast är antagligen dottersonen kallad Lillen som tillbringar mycket tid hos sina morföräldrar. Lillens roll i serierna har förändrats och utvecklats i takt med att figuren – ovanligt nog för seriesammanhang – åldrats. I början var han en liten livlig unge på några få år, men idag är han en kille i tonåren. Han har därmed också närmast gått från att vara en problemskapare till en problemlösare; i sina unga år skapade han lätt problem för såväl sina föräldrar, Maggan och Valdemar, som sina morföräldrar, genom att exempelvis komma bort, hamna i bråk med jämnåriga eller yttra olämpliga saker i offentliga sammanhang, medan han idag ibland får vara med och hjälpa till att lösa Fridolfs och Selmas relationsproblem, med sin unga klokhet.

Bland de övriga karaktärerna i serien märks särskilt Selmas väninna Bettan Gripkloo, gift med konsul Gripkloo. Om väninna är en bra beskrivning av deras relation är dock tveksamt, deras så kallade vänskap går i stort sett bara ut på att komma med små gliringar mot varandra och skryta, överglänsa och överträffa varandra på vitt skilda områden. Detta går ofta ut över Fridolf, som tvingas till att köpa dyra saker och göra annat för att Selma ska få chans att skryta inför Bettan.

Vidare har vi Öst, Fridolfs vän som försöker få ut honom till Södra Brunn och som dessutom gärna sysslar med practical jokes, något som inte minst Fridolf drabbas av. På Fridolfs kontor möts vi ofta av Disponent Grillhagen, Fridolfs chef som liksom honom har en krävande hustru. Utöver dessa har även ett flertal olika hundar, husdjur till Fridolf och Selma, funnits i serien. Hunden i dagens serier heter Manfred och är av oklar ras.

Samma år som “Lilla Fridolf” debuterade i Bildjournalen hade 91:an-tidningen premiär, den tidning som kom att bli svensk klassisk humors rolls-royce och som redan från start satsade på egenproduktion av klassiska, folkliga, svenska humorserier, såsom främst “91:an” (givetvis), “Åsa-Nisse” och “Kronblom”. “Lilla Fridolf” ansågs vara en lämplig figur att tillföra gänget och därför började serien publiceras även i 91:an år 1957. Fortfarande var det Moberg som skrev och Bjarre som tecknade.

Bjarres Fridolf var inte alls särskilt lik originalet Douglas Håge, Torsten tecknade en mer “cartoonifierad” huvudfigur med runda och livfulla former, en rolig karaktär i klassisk humorseriestil. På samma sätt hade han modifierat Selma till en figur som inte var särskilt lik Hjördis Pettersson. Detta accepterades på Bildjournalen men på 91:an ville man hellre ha huvudfigurer som tydligt liknade filmens och radions aktörer. Därför fick Bjarre bara rita några få avsnitt innan man istället tog in Gösta Gummesson (klart mest känd för “Åsa-Nisse”, men han tecknade även en hel del annat under den här tiden) för uppdraget, som gjorde serier med betydligt mer Håge- och Pettersson-liknande figurer (detta innebär alltså att det under några år parallellt publicerades två olika serieversioner av Lilla Fridolf).

Såhär rullade det sedan på. Lilla Fridolf-konceptet var en succé och man fortsatte glatt med såväl filmskapande som radioseriekreerande som, givetvis, serieproducerande för Bildjournalen, 91:an och från och med 1958 även julalbum.

Men denna fantastiska period för Lilla Fridolf fick ett tvärt slut 1959, då Douglas Håge hastigt avled.

Douglas Håge hade hunnit bli närmast synonym med Lilla Fridolf-figuren, och man tyckte inte att det gick att fortsätta med någon mer radio- och filmproduktion utan honom. Likaså fick Gummessons porträttlika serieversion försvinna från 91:an-tidningen våren 1960 av samma anledning. Men tack vare att Torsten Bjarres Fridolf var tillräckligt olik Håge så kunde man fortsätta med produktionen av den serieversionen.

Så medan de andra delarna av Rune Mobergs succéverk fick följa Håge in i döden, fortsatte Bjarres version att frodas. Redan 1960 utgavs första numret av en serietidning med Bjarres Fridolf i spetsen. Tidningen Lilla Fridolf visade sig vara en mycket lyckad satsning. Serien klarade sig utmärkt på egna ben, och snart kom såväl tidningen som serien att höra till Sveriges allra populäraste.

Varför blev då det berömda toffelhjältekonceptet så populärt och omtyckt? Vill man göra det enkelt för sig räcker det med att svara att det helt enkelt rör sig om genuin, folklig humor. Men man kan även ana andra faktorer som spelat in utöver det. Jag tänker bland annat på den värme som serien faktiskt innehåller, trots allt. För Selma och Fridolfs stormiga förhållande handlar ju i grund och botten om kärlek. Visst, den är ofta svårupptäckt, men den finns alltid där. Till skillnad från Agust och Lotta, en annan något mindre populär svensk serieklassiker, kan man faktiskt se att de älskar varandra trots relationsproblemen.

Om man granskar deras relationsproblem närmare så upptäcker man att de uppstår av att paret faktiskt bryr sig om varandra och har starka band till varandra. När Selma blir galen över att Fridolf riktat någon oskyldig blick mot en ung sekreterare på jobbet så beror det ju på att hon faktiskt älskar honom och blir svartsjuk. Den djupt funna kärleken uppdagas ganska ofta i serierna. Det är inte allt för ovanligt att berättelserna avslutas med att Fridolf och Selma faktiskt försonas i kärlekens tecken.

En annan sak med serien som kan ha haft betydelse i skapandet av populariteten är det underliggande budskap som man med lite god vilja kan tolka ut. Serien utgör en metafor för att det onda, Selmas vrede, kan tyckas starkt och mycket hotande, men att det goda, Fridolfs, hans toffliga karaktär och även parets underliggande kärlek, som kan verka svagt och försvarslöst, till slut ändå alltid, eller åtminstone oftast, drar det längsta strået. Det är en trevlig sensmoral, som uppskattas av läsaren.

Men trots att dessa aspekter låter väldigt bra, finkulturella och konstnärliga, så får man i ärlighetens namn ändå erkänna att det utan tvekan är humorn som är den absoluta huvudsaken. Folk tyckte helt enkelt att serierna (och filmerna och radioserieavsnitten) var roliga, och det räcker långt! Ständiga missuppfattningar, Selmas benhårda behandling av sin make, komiska upptåg, Fridolfs mesighet, med mera, med mera, skapade omtyckt humor.

Torsten Bjarre fortsatte länge produktivt att teckna serier för såväl Lilla Fridolf-tidningen som julalbumen och Bildjournalen, med hjälp av hjälptecknare som Lasse Molén, Bo Majgren, Öscan Eralp (senare känd för sitt Fantomentecknande), Tibor Belay, Börje Nilsson och Jan Gissberg (blev senare en av huvudtecknarna på 91:an-serien, och är så än idag) och Björn Ihrstedt (senare redaktör på många olika serietidningar, men tidigare i karriären målade han bland annat så mycket som 473 Fridolf-omslag!). I mitten av 70-talet släppte han dock tecknandet för Fridolf-tidningen till Elmar Blomberg – också han tidigare hjälptecknare – även om han fortsatte själv med tecknandet för julalbumen och Bildjournalen ytterligare några år. Rune Moberg skrev fortfarande allting. Med Blombergs tecknande blev serien lite lugnare. Blomberg saknade en del av den fartfylldhet som Bjarre haft i sina teckningar, även om Elmar i stort sett lyckades bra med att ta efter Bjarres teckningsstil.

Teamet Moberg-Blomberg fortsatte sedan med produktion fram till början av 90-talet. Först var det Moberg som efter mer än 30 år av Lilla Fridolf-berättande slutligen lämnade över uppgiften till ett flertal andra serieförfattare, de flesta tämligen okända, men även den namnkunnige Fantomen- och 91:an-manusförfattaren Claes Reimerthi. Det ska dock nämnas att Rune Moberg granskade och kontrollerade alla manus innan publicering och han var inte främmande för att skriva om där det behövdes, och även i fortsättningen bidrog han med några egenskrivna berättelser.

Precis som Reimerthi kom även Elmar Blombergs efterträdare från Fantomen, Hans Lindahl. Den populäre Fantomentecknaren var i början av 90-talet trött på djungler, tighta trikåer och realistiskt tecknande, så han gick därför över till en helt annan typ av serie, “Lilla Fridolf”. Lindahl utformade Fridolf efter ett eget manér, som tydligt skiljde sig från Bjarres och Blombergs gamla linjer. Förlaget hoppades att detta skulle vända den nedåtgående upplagetrenden, som redan tvingat tidningen till att gå ned från 26 nummer per år till endast 13.

Så blev det emellertid inte alls. Istället blev man 1994 tvungna att helt sluta med nyproduktion för Fridolf-tidningen och från och med nummer 1 1995 blev därför Lilla Fridolf en renodlad repristidning, med återtryck av gamla serieavsnitt av först Moberg och Bjarre och senare även Moberg och Blomberg. Att Lilla Fridolf numera var en närmast död tidning tydliggjordes ytterligare då 1996 skar ned ytterligare på utgivningen, till endast sex 84-sidiga utgåvor per år.

Var Lilla Fridolf död nu? Nej, inte riktigt. Glöm inte julalbumen! Fram till 1995 producerade Moberg och Blomberg fortfarande nytt material för albumen, och från 1996 tog efterträdarna Leif Bergendorff och Anders Persson över och Björn Ihrstedt tecknade fortfarande nya omslag till såväl tidningen som julalbumen (även om Persson snart skulle ta över även där). I början av 2000-talet försökte man återigen med att göra nya serier direkt för tidningen, av Bergendorff och Persson, men eftersom detta inte visade något förändring på upplagan lades det hela snart ned igen. Men nyproducerade Fridolf-serier dök snart upp i en annan serietidning, gamla 91:an som fortfarande var en levande tidning med stark nyproduktion.

Lilla Fridolf-tidningen fortsatte gå på tomgång, tills det att den vid årskiftet 2006-2007 slogs ihop med en annan tidning av samma typ och i samma situation, Åsa-Nisse. Tillsammans fick tidningarna titeln Humorklassiker, och däri fortsatte man i samma stil som förut, bara lite mer ihopträngt än tidigare.

KURIOSA

  • Pikku Riku – en finsk Lilla Fridolf. Omslag av Torsten Bjarre.

    “Lilla Fridolf” har inte varit någon av Sveriges största exportvaror, men serierna har i alla fall även synts i såväl Finland som Norge. I Finland hade Fridolf under en period på 70-talet en egen tidning. Där kallades han “Pikku Riku” (=”Lilla Riku”) och som biserie fanns “Härmän Janne”, eller “Åsa-Nisse” som vi hade sagt i Sverige. I Norge kallades Fridolf för Lille Bjartmar och gavs ut i några nummer av den norska versionen av Seriepocket samt i norska Blondie 1982.

  • Dottersonen Lillen har faktiskt ett namn, även om det inte verkar så. Det används inte ofta, men det är Valfrid (inspirerat av pappas namn Valdemar och morfars Fridolf, enligt en av filmerna).
  • På Nioörtsvägen 48 i Hägersten i Stockholm finns “Café Fridolf”, med ett namn som givetvis inspirerats av serien.

VILL DU LÄSA LILLA FRIDOLF?

Det är inga problem. Dels finns ju givetvis Humorklassiker, och likaså 91:an och julalbumen, men utöver det är gamla nummer av Lilla Fridolf-tidningen något av de allra lättaste och billigaste man kan hitta i serieväg i Sverige. Det är bara att bege sig av till närmaste loppmarknad så hittar man säkerligen ett stort antal Fridolf-tidningar som bara kostar struntsummor. De bästa Fridolf-serierna brukar anses vara de äldre, så köp hellre 70-tal än 80-tal. Sent 90-tal och framåt går dock lika bra, eftersom de innehåller gamla repriser. Har du tur kan du även hitta gamla julalbum med serien. Julalbumen från 60- och 70-talen är troligen det bästa som finns i Fridolf-väg, med en äventyrlig ramberättelse och med Bjarre och Moberg i högform.

En intervju med dagens Fridolftecknare, Anders Persson, om gammalt och nytt. (Öppnas i ny flik/fönster)