Skip to content

”Om någon vrålar i skogen” och ”Pappas flicka” – självbiografiska serier om incestuösa övergrepp

17 augusti, 2014

”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Optimal Press 2010. 200 sidor svart-vitt.
”Pappas flicka” av Debbie Drechsler. Epix 1999 (amerikanskt original: ”Daddy’s girl”, Fantagraphics 1996). 79 sidor svart-vitt. Översättning: Horst Schröder. 

Hur bearbetar man sina egna upplevelser av sexuella övergrepp till serieberättelser? Debbie Drechsler och Malin Biller har gjort varsin stark seriebok om synnerligen mörka familjehemligheter, men de handskas med det tunga ämnet incest på helt olika vis.

”Pappas flicka” av Debbie Drechsler och ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller är två Urhundenvinnande serieböcker som båda handlar om barn som utsätts för sexuella övergrepp av sina fäder, och om hur de hanterar det och lever med sina mörka hemligheter. I båda fallen rör det sig också om självbiografiskt orienterade serier. Billers serieroman om ”Malin” är uttryckligen självbiografisk och Drechslers sammanhängande novellserier är också baserade på hennes egna upplevelser, men huvudpersonen kallas Lily. Drechsler använder alltså Lily som alter ego och bakgrunden til det är att hon har trängt bort en del av sina traumatiska minnen och därför inte kan göra anspråk på fullständig korrekthet (vilket hon berättar för Fredrik Jonsson i en intervju i Galago nr 5/1997).

   pappasflickaomslag

Trots de yttre, temamässiga likheterna hos Billers och Drechslers serieböcker finns det emellertid stora skillnader mellan dem. Både Biller och Drechsler har naturligtvis sina egna, personliga berättelser att förmedla och de har närmat sig det känsliga ämnet incest med olika tillvägagångssätt. Båda levererar känslostarka och välkomponerade serieböcker, men de lämnar mig som läsare med olika känslor och ger mig olika perspektiv av ämnet sexuella övergrepp mot barn.

”Pappas flicka” är en rak, okonstlad skildring av incestövergrepp. Redan på sidan två väcker Drechsler läsarens obehagskänslor genom att explicit visa upp ett av övergreppen som Lily utsätts för, och albumet fortsätter sedan i samma rättframma stil. Vi får följa Lily från barndom till tidiga tonår genom nio korta episoder (hela albumet är bara 80 små kvadratiska sidor). Ytterligare några av faderns otäcka övergrepp skildras och däremellan får vi se hur Lily formas av det hon blivit utsatt för, i familjen och i det sociala livet i skolan.

pappasflickadebbiedrechsler

Drechslers alter ego ”Lily”.

Med undantag för den sista episoden, där Lily finner en vän som inspirerar henne, genomsyras Drechslers berättelse av konstant mörker. Det är en kylig, kompromisslös skildring av en liten flickas mardrömsliknande lidande. Lily påverkas naturligtvis starkt av att utnyttjas sexuellt av sin hänsynslöse pappa, och hela hennes sociala liv och relationer till andra människor färgas av hennes otrygghet och psykiska nedbrytning. Det är en genomarbetad, kärnfull historia med realistiska psykologiska undertoner. På ett övertygande och skrämmande sätt låter Drechsler läsaren följa Lily genom psykoanalysens klassiska försvarsmekanismer. Bortträngning, självbestraffning och projektion avverkas närmast läroboksmässigt, men alla element är väl invävda i berättelsen och Drechsler låter för det mesta läsaren komma till slutsatserna på egen hand. Sammantaget blir det en dyster och otäck men mycket realistisk historia om sexuella övergrepp när det är som värst.

”Om någon vrålar i skogen” har avsevärt många flera sidor än ”Pappas flicka”. Dels flera sidor rent fysiskt (den är drygt dubbelt så tjock), men även en bredare och mer mångsidig berättelse. Egentligen är det kanske onödigt begränsande att, som jag har gjort, beskriva ”Om någon vrålar i skogen” som en serie om incestuösa övergrepp. Malin Biller har nedtecknat en hel uppväxtskildring och där finns avsevärt fler ingredienser än de sexuella övergreppen. Samtidigt färgas hela uppväxten naturligtvis av det Malin utsatts för. Högstadiehelvetets alla mer eller mindre klassiska ingredienser – olycklig kärlek, förlorad vänskap, falsk vänskap, ätstörningar, osäkerhet och den ständiga pressen att vara någon man inte är – Billers uppväxt innehåller hela paketet. Men hennes version är uppskruvad jämför med vanliga pubertala tonårsproblem, och hela tiden kan hennes svårigheter och ärrade sinne spåras tillbaka till det hennes pappa utsatt henne för.

omnagonvralarbiller

Malin med vännen Anders.

Medan ”Pappas flicka” fokuserar fullt ut på Lily och hennes känsloupplevelser och hemska ensamhet, väljer Malin Biller däremot att – utöver huvudkaraktären – begåva även ett par av albumets biroller med ett spännande och väl utmejslat karaktärsdjup. Det handlar framför allt om den finstämda skildringen av Malins viktiga men inte okomplicerade vänskap med Anders, en jämnårig kille med egna problem som börjar umgås med den utstötta flickan och som finns med i bakgrunden genom stora delar av boken. Än intressantare är kanske Billers porträttering av pappan. Initialt lär vi naturligtvis känna honom blott som en vidrig förövare, men under berättelsens gång visar han sig även vara en ganska svag och ömklig figur under ytan. Detta ska jämföras med ”Pappas flicka” som håller sig plikttroget till incestoffrets utsatta perspektiv och inte porträtterar pappan som något annat än ett monster (i läsarens ögon, vill säga – sorgsna, oförstående Lily skuldbelägger mestadels sig själv).

”Pappas flicka” fokuserar alltså helhjärtat på den traumatiska upplevelsen hos Lily och förmedlar med kraft hennes lidande till läsaren. Biller, å andra sidan, förmedlar genom sin mäktiga serieroman flera perspektiv på ämnet incestuösa övergrepp. Hon låter läsaren lära känna hennes unga jag in på livet. Fram träder en unik, personlig berättelse om hur en människas liv långsiktigt kan påverkas av att utsättas för övergrepp som barn. Resultatet är en mångdimensionell och närgången självbiografi som lämnar läsaren med mängder av känslointryck, och inte bara obehag och medlidande. ”Om någon vrålar i skogen” är förvisso en tragisk berättelse om incestövergrepp och de svårigheter och den otrygghet de för med sig för offret. Men under serieromanens gång utvecklas den allt mer till en varm, upplyftande historia om att revanschera sig, om att till slut klara sig igenom sina svårigheter stärkt och med förnyat självförtroende, om att finna sig själv och att vara trygg i den man är.

Även om man kan skönja liknande, lite mer positiva tendenser i den sista episoden om Lily i ”Pappas flicka” (som jag nämnde ovan) så utkristalliseras här en fundamental skillnad mellan de två serieböckerna och de två serieskaparna. Malin Biller har valt att göra ett förvånansvärt varmt och (delvis) glatt seriealbum trots det dystra ämnet, medan Debbie Drechsler har tecknat en serie som i princip rätt igenom är mörk och gravallvarlig. Drechsler har velat försäkra sig om att djupgående förmedla de tragiska svårigheter det innebär för ett barn att genomgå traumatiska övergrepp från sin far, och det har hon också lyckats med. ”Pappas flicka” väcker avsmak och starkt medlidande hos mig som läsare och stannar otäckt kvar i minnet efter att jag läst den, som en påminnelse om de fruktansvärda hemskheter som barn kan utsättas för. ”Om någon vrålar i skogen” stannar också kvar i minnet efter att jag läst den, men bjuder på ett betydligt mer glädjande budskap, om människans psykiska styrka och inspirerande förmåga att ta sig igenom omänskliga svårigheter.

Teckningsstilen och bildberättandet skiljer sig också mycket åt mellan de två albumen, men på ett sådant sätt att det bara accentuerar de skillnader som redan finns i de olika historierna och i seriekreatörernas olika synsätt och konstnärliga syften. Malin Biller är som bekant en framgångsrik seriestrippshumorist i grund och botten och stilen hon använder i ”Om någon vrålar i skogen” är egentligen densamma som man finner i hennes humorstrippar, men med aningen skitigare linjer och gråskalor istället för färger. De runda, uttrycksfulla figurteckningarna återfinns även här och lägger ett varmt skimmer över historien. Teckningarna fångar effektivt humoristiska undertoner som finns i de mer lättsamma eller glada sekvenserna albumen. Inte sällan blir det faktiskt roligt.

Billers manér kan tänkas kontrastera mot de allvarligare, obehagliga delarna av berättelsen, men det uppstår faktiskt inga störande krockar. Den inbyggda uttrycksfullheten och känsloladdningen i Billers enkla, avslappnat expressiva och potentiellt komiska stil fungerar helt okej även för att förmedla tyngre känslor istället för glädje eller humor. Biller använder sig dessutom effektivt av de estetiska medel hon har att tillgå – gråskalorna och svärtan, poetiska bildmetaforer och en dramatiskt ombytlig sidlayout. Kort sagt är hon en riktigt driven och fängslande bildberättare, som väver samman sin starka historia med en lättillgänglig yta – en yta som dock har en mer mångsidig uttryckspotential än man först tror.

Drechsler har också en ganska okomplicerad teckningsstil, som dock är mindre uttrycksfull och mer tillrättalagd jämfört med Billers. Drechsler gömmer dessutom sina i grunden enkla teckningar under massiva lager av tunna och tjocka svarta streck och mörker som hela tiden sveper in serierutorna i en tung, olycksbådande atmosfär. Detta harmoniserar naturligtvis väl med den obehagliga berättelsen. Hur Lily är ensam och instängd i sin svåra situation speglas av hur läsaren stängs in i den otäcka serien, fyra likformade rutor i taget genom albumets låsta sidlayout. Det är skrämmande och jobbigt att läsa, precis som jag antar att Drechsler har velat.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att båda dessa serieböcker är berörande och klart läsvärda. Deras särskilda styrkor skiljer sig emellertid diametralt från varandra. Kanske kan man säga att de kompletterar varandra.

Debbie Drechsler har gjort en tung serieberättelse om hur incestuösa övergrepp kan skada ett barn psykiskt, om den fruktansvärda ensamhet, rädsla och otrygghet ett sådant offer kan genomgå. Drechsler försöker få läsaren att förstå den tragik som egentligen är oförståelig, hur en flickas hela liv kan färgas och förstöras av det vidriga hon utsätts för. ”Pappas flicka” är otäck och skapar avsmak. En läsupplevelse som är som ett slag i magen.

Malin Biller väjer visserligen inte för det otäcka, men lägger större vikt vid att bjuda in sina läsare till en mer mångfacetterat emotionell resa, från en ärrad barndom till att växa upp och slutligen nå acceptans och försoning, till att bli trygg och stärkt i sig själv. Det är en resa kantad av svårigheter, men också av ljuspunkter. ”Om någon vrålar i skogen” är både intim och storslagen. Det är en spänstig, upplyftande serieroman om att inte förneka det bagage man lever med, men att heller inte låta sig hämmas av det.

Annonser

From → Recensioner

Kommentera

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: