Skip to content

[Pondus presenterar] Inrutat

15 augusti, 2012

Ett rätt beundransvärt initiativ får man ändå lov att säga. Pondustidningens redaktion har pysslat ihop en ny tidning, där Frode Øverlis skämtteckningar under den fantasilösa men effektiva titeln ”Inrutat” ska fungera som dragplåster, men där man i huvudsak vill publicera mindre kända namn och yngre förmågor som liksom Øverli verkar inom dagspresshumorn.

Inrutat nr 1, det första numret av en intressant, ny svensk serietidning.

Tidningens inslag knyts samman med någon form av anknytning till Ponduspriset, ett pris jag inte känner till särskilt väl och inte hört om annat än i förbifarten då SPX anordnats, men som tydligen ger 50 000 svenska kronor till nordiska serieskapare som ”hjälpt till att utveckla dagstidningsseriekonsten i Pondus anda”. Serieskapare ELLER skämttecknare, ska tilläggas, man verkar inte vara så jäkla noga med de där definitionerna. De flesta som medverkar i tidningen har fått Ponduspriset (eller Lilla Ponduspriset, vad sjutton det nu är), de kvarstående bedöms som framtida potentiella kandidater till priset, typ.

Norske Nils-Axle Kanten medverkar med skämtteckningar under titeln ”Fyrkantigt”, en titel lika intetsägande och fantasilös som Øverlis ”Inrutat”. Herrejävlar vad trist den är. Men det är klart, det är väl svårt att komma på en bra titel då man gör skämtteckningar helt utan några egentliga gemensamma nämnare. Men jag föredrar nog i så fall ända den vedertagna traditionen att rubriksätta teckningarna med sitt efternamn, istället för att försöka knåpa ihop något krystat och konstlat. Nåja, det var ett sidospår. Och vad spelar väl en titel för roll, egentligen.

Kantens skämtteckningar är väl rätt roliga. Antar jag. Finns inte så mycket att säga om såna här ordinära skämtteckningsserier tycker jag. Kanten lyckas i alla fall underhålla mig en del med de flesta av sina teckningar. Ungefär i samma klass som ”Inrutat”. En helt vanlig radda skämtteckningar som inte lämnar några bestående minnen, men som är rätt kul i alla fall. En intetsägande bedömning, jag ber om ursäkt, men det är också ett rätt intetsägande inslag.

Kantens andra inslag är lite intressantare. ”Hjalmar”, en strippserie (en RIKTIG serie alltså, med rutor version plural) med en småbarnspappa i titelrollen. Familjeserier finns det ju tonvis av i dagspressen, av varierande kvalitet, så vid första anblick verkar konceptet så klart föga intressant. Men jag blir i alla fall lite tilltalad av att det här faktiskt finns återkommande karaktärer som blivit utmejslade med åtminstone antydda egenskaper, något man inte ser så mycket av i övrigt i den här tidningen.

Att bemästra dagspresshumor handlar i väldigt stor utsträckning om att behärska just karaktärsutformning. Att göra enstaka skämtteckningar med habila punchlines som folk kan dra lite lätt på smilbanden åt (under titeln ”Rektangulärt”, till exempel, eller ”Streck på papper”), är rätt enkelt. Betydligt svårare är att utforma en riktig dagsstripp, med noggrant utmejslade karaktärer och miljöer, och med återkommande figurer som läsaren får lära känna. Nils-Axle Kanten verkar göra ett rätt bra försök med sin ”Hjalmar”. Den charmigt tafatta fadersfiguren känns rätt varm och intressant. Dessutom roas jag av hur Kanten i ett par strippar på ett träffsäkert vis driver med småbarnsföräldrars beteende.

En kul strip med ”Hjalmar” av Nils-Axle Kanten, ett av tidningens roligare inslag.

Vid sidan av Øverli och Martin Kellerman torde Niklas Eriksson vara den mest etablerade seriekreatören som medverkar i ”Inrutat”. Han har tidigare publicerats i såväl Aftonbladet som en rad serietidningar. Niklas Eriksson är en tveklöst kompetent och mycket driven dagspresshumorist, men för mig har han framstått som väldigt spretig i sin karriär som serieskapare. I princip varje gång en ny serietidning har publicerat honom har det rört sig om en ny strippserie och nya ihopknåpade karaktärer. Jag skulle vilja se att han stannade upp ett tag och fokuserade på att med varsam hand utforma en strippserie att hålla sig till. Han har en teckningsstil och en humor som är väldigt dagspresskompatibel, vad jag tror han behöver är ett välutformat figurgalleri att spinna idéer kring. På så sätt tror jag han skulle ha möjligheten att göra en stor stripserie i klass med ”Elvis” eller ”Hälge” och nå lite större publik, istället för, som nu, fastna i att göra resor som mediokert biserieinslag i olika serietidningar.

I den här tidningen medverkar Niklas Eriksson bara med några skämtteckningar (och en seriestripp) utan gemensamma nämnare, så här gör han inga steg i den riktning jag önskar. Fast rätt rolig är han ju, såklart.

Jimmy Wallin använder större delen av sina två sidor skämtteckningar till att leka lite med ord. Rätt kul.

Det klart mest utstickande inslaget i den här i övrigt rätt ensidiga kompotten av lättsmält humor, är ”Facit” av Gustav F Andersson. Det rör sig om enrutiga (serie)strippar i bästa Stenmark-stil. Gustav F har lagt till ett personligt lager av nattsvart mörker till Stenmarks klassiska absurdistiska humor, och jag tycker resultatet är riktigt roligt. Den känns trist att man måste ta upp den något utnötta Stenmarkreferensen för att beskriva den här typen av humorn, men samtidigt har jag svårt att beskriva den på annat vis. Delvis är det är just det svårbeskrivligt överraskande som definierar den här typen av humorn. Men om man vet att man gillar Stenmarks klassiska hopkok av vildsinta kontraster i collagebilder och lakoniska textbitar (vilket man borde göra, tycker jag), då uppskattar man nog Gustav F Anderssons ”Facit” (minst) lika mycket. Jag tycker det här inslaget är smått underbart.

”Fableous”, Joel Hjertén. Skämtteckningar med lite fabeldjur. Lite kul är det väl, men rätt intetsägande. Jag har inte så mycket att säga.

”Lunch” av Börge Lundh. Har väl publicerats i Pondustidningen också? Kontorshumor med lite knasiga karaktärer, av den kvalitet man kan förvänta sig av medioker seriestrippshumor utan något extra. Men det är väl helt okej. Karaktärerna verkar vara rätt platta, dock.

”Ett fynd från Island” kallas Hugleikur Dagsson och hans ”Pop hits”. Men det som publiceras här imponerar i alla fall inte alls på mig. Det rör sig om ett par sidor med simpla streckgubbeteckningar som syftar till att illustrera några olika låttitlar på oväntade vis. Exempelvis illustreras Dylans ”Blowing in the wind” med en streckgubbe som – oj, vad roligt! – SUGER AV en annan streckgubbe framför ett par träd som det blåser i. Den här typen av väldigt lättköpt humor känns jäkligt lam, tycker jag. Och även om konceptet skulle förvaltas lite bättre, blir det per automatik uttjatat och tröttsamt väldigt snabbt. Ett album med bara skämtteckningar av den här typen skulle antagligen bli fruktansvärt tröttsamt. Dagsson lyckas ju inte ens få idén att hålla över två sidor.

”Mim” av Mim Sörensen utgörs här av fyra skämtteckningar som jag antar ska bygga på någon form av modernare situationskomik. Olika, lite knasiga situationer presenteras och ska vara underhållande på nåt småskruvat sätt. Till exempel: Blond tjej med stora bröst, kreativt döpt till ”Behåbettan”, skriver nånting och är enligt den beskrivande texten mån om källkritik och faktakontroll, och går in på – kvällstidningstankstreck – Wikipedia! Jag tycker inte det håller. Rättare sagt tycker jag det är närmast provocerande för mig som läsare, att tecknaren tydligen tror att den här typen av nonsens ska vara roligt. Liksom islänningen känns det bara lamt. Väldigt lamt.

Nanna Johansson borde vara ett betydligt starkare kort. Hennes bitska seriehumor har roat mig många gånger tidigare, inte minst då hon varit politisk och träffsäkert satirisk. De fyra skämtteckningar som finns i den här tidningen känns dock förvånansvärt intetsägande, t.ex. ”Jag ska ha fest på lördag, några vänner ska komma över och dricka vin!”, ”Åhå, får man svänga förbi?”, ”På lördag? Eh… Jag är tyvärr bortrest då.” Nanna kan ju bättre, men det här var inget vidare roligt alls. Jag saknar helt den udd och det härliga driv Nanna brukar uppvisa.

Thomas Olssons ”Rogert & C:o” tror jag faktiskt inte jag läst en enda stripp av förut, inte som jag lagt på minnet i alla fall. Men jag förväntade mig lite klass från en svensk strippserie som ändå verkat vara relativt populär och som getts ut i egna album av Kartago. Det borde jag tydligen inte ha gjort, för det här var ju mest bara trist. Killar som pratar i fyra rutor och intetsägande poänger. Lamt är det, för att ta upp det ordet igen. Mestadels väldigt lama och tråkiga poänger.
Jag har aldrig varit nåt fan av Rocky, men här blir några av Kellermans fördelar ändå tydliga. ”Rogert” verkar vara nån form av Rocky-imitation, med rätt färglösa killkompisar som super och snackar underhållande. Men där Kellerman för det mesta lyckas upprätthålla en intellektuell skärpa och vara någorlunda träffsäker och intressant, är Rogert för det mesta bara innehållslöst trams, mer eller mindre.

Thomas Olssons tokige figur Rogert kommer med en putslustig kommentar. Är det verkligen kul? Jag tycker inte det. Intetsägande och föga underhållande.

Malin Biller är som vanligt en frisk fläkt. Hon får inte så mycket plats här, men man får i alla fall en dos av hennes härliga humor i form av tre collagebilder.

Liksom så många andra pysslar även Flu Hartberg med enrutingar i strippformat, under titeln “Facksnack” (en titel jag inte förstår, men som åtminstone är lite mer originell). Halvdana poänger, tycker jag, men helt okej. Ett plus för en lite mer personlig och utstickande teckningsstil, som visserligen inte tilltalar mig särskilt mycket, men det är positivt i bemärkelsen att det sticker ut lite i träsket av skämttecknare med opersonlig cartoon-stil.

Paret Langes komprimerande av olika kulturyttringar (“för dig som har bråttom”) känner vi så klart till vid det här laget, här rör det sig om ett par av Strindbergs verk, jubileumsåret till ära. Kul är det ju, men jag börjar känna att konceptet börjar bli aningen uttjatat.

Martin Kellermans skämtteckningar under titeln “Kellermannen” tycker jag var rätt roliga.

Avslutningsvis:

Tidningen “Inrutat” bygger på en idé jag verkligen uppskattar. Det är ju toppen att låta den förhållandevis välkände Pondustecknarens skämtteckningar fungera som dragplåster för att ge utrymme till olika yngre förmågor att publiceras och utvecklas, att starta en tidning som inte bara bygger på gammal skåpmat och som tittar lite utanför den låsta mittfåran.

Det är alldeles för många inslag som jag tycker är genuint dåliga för att jag ska tycka om den här tidningen, men helhetsintrycket är ändå svagt positivt. Framför allt var det kul att få upp ögonen för namn man (läs jag) inte känt till sedan tidigare, jag tänker framför allt på Nils-Axle Kanten. Initiativet förvaltades halvdant och jag tycker att urvalet kunde ha skötts mycket bättre (jag hoppas verkligen att man kan sätta ihop en serietidning med yngre nordiska förmågor som blir bättre än då här). Men det mesta av innehållet är åtminstone lite kul.

Ett nytt nummer kommer i december. Jag kommer köpa det och jag är intresserad av hur kompotten kommer att se ut där. Förhoppningsvis byter man ut de flesta av inslagen, som jag ser det är det själva poängen med en sån här tidning. Rullar man vidare med samma inslag blir det bara en humorserietidning i mängden, men jag hoppas och förmodar att redaktionens ambition är att fortsätta gräva efter lite mer oetablerade förmågor. Det ska bli kul att se vad de lyckas hitta. Även om jag inte kommer våga ha så höga förväntningar, efter att ha läst det första numrets innehåll av delvis mycket tveksam kvalitet.

Sifferbetyg

För konceptet och tidningsidén: 4

För utförandet: 2

Annonser

From → Recensioner

2 kommentarer
  1. Håkan / Wakuran permalink

    Jag håller med dig om att karaktärshumor är intressantare än punchlines. Några kommentarer i övrigt.

    Hur menar du att Niklas Eriksson är mer etablerad än Martin Kellerman, som du nämner på slutet? Märkligt formulerat.

    Angående titeln ”facksnack” är det en ganska rak översättning av norskans ”fagprat”, och rimmet gör nästan den svenska titeln snitsigare, så det är knappast översättaren du bör skyla på här.

  2. Du har naturligtvis helt rätt i att Kellerman är betydligt mer etablerad än Eriksson. Har ingen annan förklaring till att jag skrev som jag skrev annat än att jag helt enkelt måste ha glömt bort Kellerman när jag skrev om Eriksson, Kellerman medverkar dessutom bara lite kort på slutet. Men det får jag hursomhelst ta och ändra till nåt vettigare. Tack för att du påpekade!

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: