Skip to content

Moralpanik, polismotstånd och åtal – Epix förlag och vuxenserierna var inte välkomna i den svenska ankdammen

17 maj, 2012

OBS 1: Längre ned i denna artikel finns illustrationer med grovt sexuellt innehåll. Strunta i att fortsätta läsa om du är känslig.

OBS 2: Om du inte sedan tidigare är bekant med Pox och de andra Epix-tidningarna, vill jag påpeka och accentuera att du inte ska tolka de lösryckta bilderna i den här artikeln som representativa för förlagets mångfacetterade utgivning i stort. Epix publicerade mängder av olika typer av serier och bildmaterialet hade sett helt annorlunda ut om den här artikeln handlade om förlagets utgivning generellt, och inte om moralpaniken.

OBS 3: Alla bilder i artikeln blir (åtminstone lite) större om du klickar på dem.

Pox nr 1 1989 – den enda svenska serietidningen som har åtalats. Mer om det längre ner. Omslag av Lorenzo Mattotti, en av Italiens ledande avantgardistiska serieskapare under 80-talet. 

Epix nr 4 1986. Omslag av François Bourgeon, en av de många stora serieskapare från kontinenten som tidningen publicerade.

När Horst Schröder var som mest verksam med sitt Epix förlag på 80- och början av 90-talet var hans betydelse för den svenska seriemarknaden oerhörd. Med sina olika tidningstitlar gav han varje månad ut mängder av kvalitetsserier för vuxna till stor glädje för många serieentusiaster. Seriesverige hade aldrig sett något liknande tidigare. Det hade inte Sveriges moralister heller – och moralpaniken var ett faktum.

Allting började när tyskbördige Horst Schröder startade förlaget Medusa i början av 1980-talet och började ge ut några vuxenseriealbum i liten skala. Vid denna tid var utgivningen av kvalitetsserier för vuxna i princip helt obefintlig i Sverige. Albumutgivaren Carlsen Comics hade nosat lite åt det hållet någon gång, men där likväl som på serietidningsförlaget Semic Press var man inte alls särskilt intresserade av att ge ut serier med äldre målgrupp än Fantomen och X9. Några andra förlag som ville satsa på vuxenserier fanns inte heller. Hela branschen var dessutom på tillbakagång efter det glada 70-talet och storförlagen var därför försiktiga med nysatsningar överhuvudtaget. Sådana fick istället Medusa stå för, om än i liten skala.

Våren 1982 utkom de första albumen. Tre albumserier drogs igång, “Kvinnoserier”, “Zerier” och “Tändsticksgubben och Gummitjejen”. Zerier var Horsts översättning av “comix”, alltså undergroundserier, och de två utgåvorna i den albumserien innhöll följaktligen många svenskars första bekantskap med stora namn som Robert Crumb, Bill Griffith och Rick Geary. “Kvinnoserier” innhöll moderna vuxenserier av kvinnliga kreatörer från den franskbelgiska marknaden och “Tändssticksgubben och Gummitjejen” var Schröders eget verk, en allaåldersserie som tecknades av Micke Grahn efter hans manus. 1983 och 1984 utgavs även ett par album under beteckningen “Zvenska Zerier”. Som namnet avslöjar rörde det sig om en inhemsk spinoff till “Zerier” och här publicerades unga svenska serieskapare såsom Joakim Pirinen, Gunnar Krantz, Charlie Christenssen och bröderna Andreasson. Dessa album, sammanlagt sju stycken utgåvor, blev förlagets första stapplande steg och en introduktion till vad som skulle komma.

1984 startades tidningen Epix, snart följd av Pox, och förlaget drog slutligen igång sin utgivning på riktigt allvar. Det rörde sig om månadstidningar i albumformat på 84-116 sidor, fyllda av kvalitetsserier för vuxna importerade från Europa, USA och övriga världen (i Pox publicerades faktiskt några av de allra första svensköversatta mangaserierna). Epix blev förlagets flaggskepp och publicerade en blandning av humor, äventyr, science fiction med mera. Édika varvades med Benoit Sokals ankdetektiv Canardo och Richard Corbens verk delade plats med lite mer okända och udda serieskapare från franska vuxenserietidningar. Pox stod för den större delen av publiceringen av amerikanska undergroundserier och körde en vild blanding av serier som var för utflippade, konstiga, svåra eller för sjuka för Epix. Man publicerade Vuillemins groteska humorserier likväl som svårförstådda verk av avantgardistiska italienare.

Tung Metall nr 8 1986. Omslaget pryds av Vincente Segrelles ”Mercenario”.

Fler tidningstitlar följde och under andra halvan av 80-talet utgav Epix förlag, som Medusa numera hade bytt namn till efter förlagets flaggskepp, kopiösa mängder av kvalitetsserier för vuxen publik, en mängd som aldrig sett sin like i svensk serieutgivningshistoria. Epix och Pox fick sällskap av Tung Metall, med fantasy och science fiction-serier, Elixir och Brök!, med humor, inte minst av svenska serieskapare, Maxx, actionserier, Casablanca, äventyrsserier, och Samurai, Sveriges första mangatidning. 1987-1988, då tidningsutgivningen nådde sin absoluta peak, utgavs sammanlagt ett femtiotal utgåvor per år av de olika titlarna och många tusen sidor serier. Utöver alla tidningar startades dessutom albumtidningarna Pox Special och Studio Epix och åtskilliga fristående album av vitt skilda slag gavs ut.

Brök! nr 3 1988. Omslag av Édika, tidningens dragplåster.

Fick då denna fantastiska utgivning fortgå utan problem? Nej, inte alls. Till stor del på grund av motstånd från folk som såg serierna som omoraliska och som därför protesterade starkt.

Den här typen av utgivning var ju nämligen helt ny för Sverige. Serier hade i decennier orubbade fått stå fast vid statusen som barnlektyr och när någon drar igång en plötslig och explosionsartad utgivning av serier, underförstått barnlektyr, som inte alls är lämpliga att läsa för elvaåringar, blir många naturligtvis chockerade. Detta leder lätt till att man lägger det rationella tänkandet åt sidan. Ett mycket tydligt illustrerande exempel är berättelsen om fadern som ger sin tioårige son en tia att köpa serietidningar för. Han ger dock inga direktiv om vad sonen ska köpa för några tidningar och resultatet blir givetvis att killen kommer hem med Pox 2/1986. Pappan blir mycket chockad när han kollar i sonens inköp, han ser bara våld, porr och vanställda ansikten, och blir förbannad. Han ringer och skäller på Konsumbutiken som sålt skräptidningen till sonen och han kontaktar även DN. Resultatet blir att DN skriver en artikel som fördömer tidningen och försäljningen och att Konsumbutiken stoppar försäljningen av Pox. “För som Konsumföreståndaren förkunnar”, står det i DN, reciterat i Pox 6/1986, “Vi har ju kvalitetskrav på serier vi säljer i våra butiker”.

Från serielegendaren Art Spiegelmans självbiografiska serie ”Fången på helvetes-planeten – En fallstudie”. Inte kvalitativ nog för Konsum.

Och vips, så har stora seriekonstnärer som exempelvis Gilbert Hernandez, Altan, Art Spiegelman, Rick Geary och Bill Griffith – samtliga medverkande i Pox nr 2/1986 – förkastats som icke-kvalitativa! Ingenstans på vägen har någon av de inblandade reflekterat över att det kanske inte är hos själva serietidningen felet ligger, att seriemediet i själva verket inte är låst till enkla berättelser för barn och att fadern nog borde ha gett information till sonen om vilka tidningar som var lämpliga att köpa. Artikeln gick istället enbart ut på att tydligt deklarera att tidningen verkligen inte alls var bra barnläsning. Bland annat frågade man tre personer från gatan om tidning var lämplig för barn, varpå alla tre naturligtvis svarar nej. Detta skulle även Horst själv ha gjort. Pox är inte lämplig för barn, det är ingen som påstår det. Artikelns hårda kritik faller därför platt. Men DN och moralismens, fördomarnas och trångsynthetens Sverige hade låst sig fast i inställningen att serier var för barn. Punkt.

Incidenten skapar naturligtvis irritation hos Horst Schröder. I ledaren i Pox nr 6/1986 skriver han “[…] varken Konsum eller den snälla pappan eller ens DN:s reporter tycks veta att det numera även i Sverige finns serier som självfallet inte är avsedda för barn. Och än värre: de vill inte heller ta reda på det. Det är mycket lättare att förkasta hela skiten som porr, bojkotta vuxenserier och hålla fast vid att serier måste vara för barn. Då slipper man ta ansvar och själv tänka efter.”

Epix nr 1 1984 med svårtryckt omslag av Enki Bilal.

Ovanstående exempel är typiskt för hur Epix, Pox och de andra tidningarna togs emot på 80-talet. Redan innan det allra första numret av Epix nådde läsarna möttes det av problematiskt motstånd. Tryckaren som åtagit sig att trycka tidningen drog sig ur när han fick se omslaget, en målning av Enki Bilal som föreställde en blåhårig kvinna. Hennes kropp visades utan kläder från bröstkorg och uppåt och således blottades även ett par nakna kvinnobröst. Inte på något porrigt vis, men ändå; ett par kvinnobröst. Herrtidningar fyllda av pornografiskt fotoinnehåll var okej att trycka, men när det kom till teckningar i serietidningar fick man tydligen dra en gräns. Man tvingades leta upp en annan tryckare, vilken både tog tid och kostade pengar. Och så fortsatte det. Annonsörerna ville inte på något sätt förknippas med Gotlib, Crepax och Édika och förlagets hopp om att få in några slantar på annonspublicering dog snabbt. Den egna reklamkampanjen i och med första numret av Epix fungerande inte friktionsfritt och flera av de recensenter som skrev om tidningen – vars kunskaper sällan täckte serier – hade svårt att ta till sig innehållet.

Även inifrån Seriesverige möttes tidningsutgivningen av kritik. Sture Hegerfors, president i sin egenstartade serieakademi och den media tillfrågade när de ville ha kontakt med en serieexpert, gillade inte alls särskilt mycket av Horst Schröders utgivning. Detta tydliggjordes när han skrev en debattartikel i Aftonbladet där han under rubriken “Att teckna serier är ingen konst” hyllade gamla serieklassiker á la Fantomen, Dick Tracy och Knasen och ställde sig mycket tvecksam till moderna vuxenserier, som enligt honom oftast var innehållslösa. De höga konstnärliga ambitionerna ledde enligt honom sällan till något annat än att serierna blev svårförstådda och dåliga. “Hellre läser jag en anspråkslös X9- eller Fantomen-historia än en affekterad ny serie med skruvade konstanspråk”. Det rådde ingen tvekan om att just Schröders utgivning som kritiserades, Pox och Maxx nämndes bland annat som som exempel på dåliga tidningar, men Aftonbladet vägrade låta Horst svara på kritiken och den långa debatten som sedan följde hamnade istället i Bild & Bubbla.

Horst hamnade även i en dispyt med Joakim Pirinen, vid den tiden Sveriges tveklöst största stjärnskott på seriehimlen. Det hela hade sin grund i en meningsskiljaktighet gällande betalningen för de serier Pirinen gjorde för Medusa-albumet “Elektriska zerier”. Albumet sålde mycket dåligt och Pirinen fick därför inte så mycket betalt som han tycktes ha förväntat sig. Därför gick han ut och gav hård kritik mot Horst, något den stolte serieutgivaren givetvis inte lät gå obemärkt förbi. I ledare i Epix och Pox fördömde han Pirinens kritik och passade även på att gå hårt åt mot den del av svensk serieutgivning som Pirinen representerade, de serieskapare som Horst kallade konstradikala eftersom de enligt honom i princip endast gillade serier som var resultatet av konstnärligt lidande och som gavs ut helt utan ekonomisk vinning. Det hela resulterade i ett infekterad bråk mellan främst Galago på ena sidan – som hörde till de kritiserade och tog Pirinens parti – och Epix förlag på andra sidan.

Generellt blev Horst emellertid glatt emottagen av Seriesverige. Som serieentusiast var det svårt att se så mycket negativt i att den svenska marknaden för översatta serier blev föremål för en oerhörd revolution. Läsarintresset var aldrig något särskilt problem egentligen. Det var moralpaniken utifrån och distributörens Presams ändrade regler, som orsakade stora bekymmer för mindre tidningar, som gjorde att tidningsutgivningen så småningom blev svår att fortsätta.

Vuillemin – en återkommande kreatör i Pox. Med sina brutala serier hörde han antagligen till de tecknare som var mest chockerande och väckte mest förargelse. Denna ruta kommer från serien ”Gammal kärlek rostar aldrig” från Pox nr 8 1988.

Den allmänna opinionen var som sagt mycket obekväm med de nya serierna på marknaden. De gick inte ihop med de gamla, oskylidga serierna som barn kunde läsa och det var svårt att förstå och acceptera. Det gick till och med så långt att en polis i tjänst reste runt och varnade folk för “knark-, porr- och våldsserietidningarna”. Polismannen Lennart Eriksson vid Östersundspolisen var den som såg det som sin plikt att berätta vilka otroligt hemska serier som fanns i tidningsställen. Förutom att Epix förlag och Horst Schröder kraftigt smutskastades på ett omotiverat vis, fick det hela även ytterligare en tragisk aspekt. Horst hade nämligen en namne i trakterna där polisen reste omkring och föreläste om de hemska “knarkserierna”. Ridskoleläraren Horst Schröder förstod ingenting när grannar och andra bekanta plötsligt började undvika honom och när föräldrar inte längre lät sina barn gå på hans ridlektioner. De hemska serierna, som få hade sett men alla hört talas om tack vare polisarbetet, skapade alltså stora problem även för en “oskyldig”.

Det dröjde länge innan missförstandet uppdagades och den stackars ridskoleläraren återigen kunde tas emot av samhället som en god medborgare. Till skillnad från den som på riktigt var den hemske serietidningsutgivaren som polisen berättat om, vill säga. Och naturligtvis slutade inte polisarbetet för det. Lite senare tog två polismän i Uppsala över stafettpinnen från kollegan i Östersund. Uniformsklädda gick de runt i staden och övertalade handlare att sluta sälja Pox, eftersom den innehöll “våldspropaganda”. Folk i allmänhet såg sällan själva tidningarna, men för den allmänna opinionen rådde det naturligtvis ingen tvekan om att man skulle undvika serierna när poliser aktivt kämpade mot deras existens. Den ständigt vinklade mediebilden av tidningarna bidrog givetvis också. Hade man inte köpt någon Epix-tidning tidigare, gjorde man det naturligtvis inte nu heller.

En annan anekdot från denna moralpanikspräglade tid är centrerad kring en konferens på temat ”Barn och våld” som barn- och ungdomsdelegationen och Barnmiljörådet anordnade någonstans i Hälsingland 1987. En artikel i Hälsinge-Kuriren 19/3 1987 berättade om konferensen och illustrerade sin artikel med en målande bild på ett bord där polisen sägs ha dukat upp våldskulturens värsta inslag. På bordet finns ett stor sortiment av vapen som används i ungdomsgängen och tre tidningar: en Kung Fu-tidning (troligen amerikansk), den amerikanska knarktidskriften High Times – samt ett nummer av Epix!

Då Pox åtalades gavs en mastig specialtidning ut.

1989 kom sedan det slutgiltiga beviset på att Epix förlags tidningsutvigning inte var välkommen i den svenska ankdammen. Pox nr 1/1989 anmäldes till Justitiekanslern (JK). Bo Bertilsson från Malmö-avdelningen av Folkaktionen mot pornografi, Fmp, var anmälaren och bilderna som anmäldes var lösryckta serierutor ur sammanlagt fem olika serier i tidningen. JK Hans Stark väckte åtal mot Horst Schröder för olaga våldsskildring enligt tryckfrihetsförordningens sjunde kapitel. Där klargjordes det, och

Olaglig som tecknad?

klargörs fortfarande, att det är olagligt att distribuera bilder som skildrar sexuellt våld, “om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig”. Bland de anmälda serierna fanns skapare som Neil Gaiman, Damian, Dori Seda och Michael T. Gilbert. Sedas serie hette “Hor på kontor” och handlade om en hunsad, kvinnlig arkivarie som hämnas på sin stränga, manliga chef genom grym bondage-sex. Bland annat får chefen en bunt blyerstpennoruppkörda i ändtarmen, en skildring som Bo Bertillson, Fmp och JK fann så djupt omoraliskt att de ansåg att den inte skulle få existera.

Uppseendeväckande nog åtalades även “Resan till Betlehem” av Neil Gaiman, Steve Gibson och Mike Matthews. Där rörde det sig om en serieversion av en våldtäkt från Domarbokens nittonde kapitel, vilket alltså innebar att de bibliska berättelserna ansågs bli olagliga så snabbt de skildrades i bild. Rutor ur ytterligare tre serier åtalades, alla på grund av att de innehöll en kombination av sex och våld. Dessa var:

  • ”FE” av Damian, en tvåsidors pantomimserie som visar en kvinna som utsätts för BDSM-sex i ett mörkt rum. Våldet är obehagligt och hon ser skräckslagen ut, men serien avslutas med att läsaren får reda på att kvinnan i själva verket sitter i en lägenhet och styr BDSM-sexet i någon form av datorspel.
  • ”Älskade kolli”, tecknad av Michael T. Gilbert och skriven av Karen Damico, en serie på åtta sidor som handlar om den attraktiva och populära skolflickan Kathy. Sedan hon blivit kallt avspisad av en skolkamrat hon haft sex med, börjar hon må dåligt och organiserar ett liv utan socialt umgänge. Hennes dagar går helt åt till att studera och jobba på ett sjukhus. Någon form av kryptisk sexuell frustration tar sig uttryck i att hon ligger med (dvs våldtar) en totalförlamad man på sjukhuset hon jobbar på, och det är denna sekvens som åtalades. Serien avslutas med att mannen plötsligt börjar tillfriskna, tack vare sexet med Kathy, och att Kathy, omedveten om detta, får skuldkänslor och tycks bryta ihop inombords.
  • ”Modershjärtan” av Andrea Pazienza, en åttasidig serie som berättar om tre grabbar som tvingar sig till sex med en medelålders kvinna genom hot om att sprida foton där hennes dotter utför oralsex. De åtalade rutorna är själva sexakten med mamman.

Horst svarade på detta med den 116 sidor tjocka specialtidningen Åtalad!. Där återtryckte han de åtalade serierna i helhet och publicerade en mängd andra serier på temat censur, av bland andra Chester Brown, Robert Crumb, Hunt Emerson och Daniel Clowes. Dessutom innehöll tidningen en mängd artikelmaterial, såsom debattinlägg av Horst själv och andra seriepersonligheter. Därtill fick Bo Bertillson en ironisk dedikation riktad till sig på omslaget till Pox nr 5/1989; “Det här numret dedicerar vi till Bo Bertilsson, ordförande i Malmö-avdelningen av Folkaktionen mot porr. – Han värnar om din moral!”. Detta orskade ännu en anmälan från Bertilsson, nu till pressombudsmannen eftersom han kände sig kränkt av tilltaget. I och med Pox nr 8/1986 fyllde tidningen sedan fem år. Jubileumet kvävdes dock naturligtvis av faktumet att tidningen stod för rätta. Istället för glada jubileumstexter publicerades därför brevkorrespondensen mellan Bo Bertilsson, Horst Schröder och Pressombudsmannen samt lite annat textmaterial relaterat till ämnet.

Den åtalade halvsidan ur Andrea Pazienzas serie ”Modershjärtat”.

Förutom det rent publicistiska orsakade detta problem för småbarnsfadern Horst Schröder även på ett privat plan. I Pox nr 8/1989 och Epix nr 11/1989 berättade han om hur föreståndarinnan på sonens dagis förhört honom i drygt en timme om huruvida han var en lämplig förebild för barn med tanke på det han gav ut. Vidare kände han oro inför den vårdnadsprocess han och barnets mor låg i, “någon som är åtalad för våldspornografi kan väl inte lämpligen få behålla vårdnaden om ett litet barn” tänkte han.

Kända personer från många håll och kanter inom Seriesverige slöt upp bakom Epix förlag. Horsts utgivningsrätt försvarade av bland andra Daniel Atterbom, Seriefrämjandets ordförande, Måns Gahrton från Carlsen Comics, Magnus Knutsson och Peter Sparring från Pandora Press. Likaså sympatiserade Galago-redaktionen med de tidigarenämnda om att Horst skulle frikännas, trots det infekterade grälet dem emellan (från Galago rörde det sig dock om ett delvis något ljummet stöd, i den skrivelse där de deklarerade sitt principiella stöd var de även tydliga med att de verkligen inte gillade Pox-serierna).

De åtalade rutorna ur Damians ”FE”.

Slutligen friades Horst Schröder från alla anklagelser och kunde fortsätta ge ut sina serier. Förlaget var dock hårt sargat av det som hänt, åtalet hade kraftigt spätt på tidningarnas dåliga rykte. För allmänheten var Epix-tidningarna skräptidningar med blott våldsporr och knark och även de som läst Pox sedan tidigare tycktes numera ha uppfattat det som obehagligt att riskera att bli associerade med tidningen, upplagan sjönk nämligen till mindre än hälften.

2000+, en av de tidningar Horst Schröder startade efter att han friats.

Sannolikt var det även åtalet och påtryckningar från Fmp som gjorde att Kooperativa Förbundet, med butiker som Konsum, Domus m.fl., efter rättegången lätt bannlysa Epix, Pox och 2000+ (uppföljare till Tung Metall) från sitt sortiment. De tre tidningarna var då de enda (tillsammans med Inferno, en tidning i vanligt serietidningsformat från förlaget, som innehöll Sandman, Swamp Thing och andra vuxnare serier från den amerikanska serietidningsmarknaden) som fanns kvar av det forna vuxenserieimperiumet i tidningshyllorna. De andra titlarna hade redan lagts ned som följd av vikande läsarstöd på grund av all den negativa opinion och moralpanik som skapats kring tidningarna samt alla problem kring distributören Presam (“Presam-skandalen”, som Horst kallade det hela, handlade om att Tidsams föregångare efter påtryckningar från de stora tidningsutgivarna ströp mindre tidningar med kraftigt förhöjda kostnadskrav).

Horst Schröder kämpade på i ytterligare några år med dessa spillror av den forna tidningsutgivningen, men 1993 slogs slutligen den sista spiken i det som fanns kvar av tidningskistan. Moralen regerade åter i serietidningsutgivningen. Ordning och reda var tillbaka. Och serietidningshyllan var åter lika mossig och tråkig som den hade varit tidigare.

Annonser

From → Artiklar

One Comment

Trackbacks & Pingbacks

  1. Rutor och reflektioner.

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: