Lilla Fridolf – Sju decennier av roliga relationsproblem

Ursprungligen ett artikelarbete för tidningen Serieblaskan.

En berättelse om hur serierna gick segrande ut berättarmediestriden

Humorserien om den kortvuxne toffelhjälten Fridolf Olsson och hans stormiga förhållande med den dominerande hustrun Selma är en av Sveriges allra största klassiker inom mediet. Tillsammans med främst “91:an”, “Åsa-Nisse” och “Kronblom” ingår “Lilla Fridolf” i gruppen av Sveriges absoluta seriegiganter, efter att ha roat mängder av svenskar i många år. Serieblaskan berättar om Lilla Fridolf, om hur seriens succéartade etablering på 50-talet skedde, hur denna etablering krackelerade fullständigt, hur det kom sig att bara serien gick vinnande in i 60-talet och vad Fantomen har med Fridolf att göra. Vi snackar även lite grann med dagens Fridolftecknare, Anders Persson, om gammalt och nytt. (Läs intervjun)

I år, 2010, [denna artikel skrevs redan 2010 men blev länge opublicerad pga platsbrist] fyller Lilla Fridolf-figuren 55 år, -serien 54 och -tidningen 50; figuren går in i sitt sjunde decennium, serien likaså, men tidningen endast in i det sjätte, och allt detta samtidigt som serien som aktiv inte ens blev 40 år, och tidningen egentligen inte mer än 46, eftersom man egentligen inte kan räkna med en 4-årsperiod, men samtidigt ändå vill göra det för att få fram charmen i jämna siffror. Förlåt, nu glömde vi några siffror – serien som riktigt etablerad fyller 53 år, Fridolf-figuren som rörlig 54, serien som riktig enhet 50 och den nuvarande tidningen 15, eller inget alls, beroende på hur man räknar.

Var det där rysligt förvirrande? Vi på Serieblaskan reder ut det hela, samtidigt som vi utan att försjunka för mycket i tråkiga siffror (utom i första stycket här då) presenterar en trevlig, klassisk humorserie som har underhållit massor av människor i… ja, det beror ju på hur man räknar…

Det hela började ursprungligen hösten 1955. Då hade nämligen Lilla Fridolf premiär i sin allra första inkarnation, radioserien. Fridolfs skapare Rune Moberg (född 1912, död 1999) hade skrivit manus och noga anpassat huvudfigurernas, Fridolfs och Selmas, karaktärer efter deras skådespelare, Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Grundinspirationen till figurerna fick Rune från tre förebilder: den gamla amerikanska dagspresserien “Gyllenbom” av Georg McManus, som han läst i Hemmets Journal, den svenska seriefiguren “Fridolf Celinder” av Knut Stangenberg från Allt för Alla och den tredje och sista förebilden var ingen mindre än han själv.

Radioserien kom att sändas i ett fyrtiotal veckor, men ingalunda nöjde man sig med figurerna efter det. Mobergs verk hade nämligen blivit mycket populära och de närmast succéartade framgångarna ledde givetvis till att man ville fortsätta arbeta med Fridolf och Selma. Man gick vidare till filmmediet, fortfarande med Håge och Pettersson som var viktiga delar i framgången, och började producera film om det färgstarka paret. 1956 fick således den första filmen, “Lille Fridolf och jag”, premiär. Den blev en dundersuccé och dess mottagande kom således att motivera ytterligare filmer. En ny Fridolf-film gick på bio varje år i fortsättningen.

Eftersom det var 50-tal, en guldera för den tecknade serien med mängder av populära och välsäljande seriemagasin i kioskerna, var serierna nästa naturliga steg i Lilla Fridolfs berättarmediemässigt gränsöverskridande etablering. 1956 började således de allra första Lilla Fridolf-serierna publiceras i Bildjournalen. Det var fortfarande Rune Moberg som författade alla berättelser om det populära paret och som tecknare hade man anställt Torsten Bjarre, som redan sedan tidigare hade gjort sig känd med ett flertal egna humorserier, främst “Flygsoldat 113 Bom” och “Oskar”. Bjarres karaktäristiska teckningar gav ett härligt schwung till berättelserna och även serierna blev populära.

Nu stod Fridolfkonceptet starkt och stadigt. Berättelserna om det kända parets liv, leverne och relationsproblem fanns snart i allas kännedom. Med den stora utbredningen blev historiernas skådeplatser, aktörer och händelser allmän vetskap.

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete. Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf.

Kring paret kretsar naturligtvis en drös bifigurer. Viktigast är antagligen dottersonen kallad Lillen som tillbringar mycket tid hos sina morföräldrar. Lillens roll i serierna har förändrats och utvecklats i takt med att figuren – ovanligt nog för seriesammanhang – åldrats. I början var han en liten livlig unge på några få år, men idag är han en kille i tonåren. Han har därmed också närmast gått från att vara en problemskapare till en problemlösare; i sina unga år skapade han lätt problem för såväl sina föräldrar, Maggan och Valdemar, som sina morföräldrar, genom att exempelvis komma bort, hamna i bråk med jämnåriga eller yttra olämpliga saker i offentliga sammanhang, medan han idag ibland får vara med och hjälpa till att lösa Fridolfs och Selmas relationsproblem, med sin unga klokhet.

Bland de övriga karaktärerna i serien märks särskilt Selmas väninna Bettan Gripkloo, gift med konsul Gripkloo. Om väninna är en bra beskrivning av deras relation är dock tveksamt, deras så kallade vänskap går i stort sett bara ut på att komma med små gliringar mot varandra och skryta, överglänsa och överträffa varandra på vitt skilda områden. Detta går ofta ut över Fridolf, som tvingas till att köpa dyra saker och göra annat för att Selma ska få chans att skryta inför Bettan.

Vidare har vi Öst, Fridolfs vän som försöker få ut honom till Södra Brunn och som dessutom gärna sysslar med practical jokes, något som inte minst Fridolf drabbas av. På Fridolfs kontor möts vi ofta av Disponent Grillhagen, Fridolfs chef som liksom honom har en krävande hustru. Utöver dessa har även ett flertal olika hundar, husdjur till Fridolf och Selma, funnits i serien. Hunden i dagens serier heter Manfred och är av oklar ras.

Samma år som “Lilla Fridolf” debuterade i Bildjournalen hade 91:an-tidningen premiär, den tidning som kom att bli svensk klassisk humors rolls-royce och som redan från start satsade på egenproduktion av klassiska, folkliga, svenska humorserier, såsom främst “91:an” (givetvis), “Åsa-Nisse” och “Kronblom”. “Lilla Fridolf” ansågs vara en lämplig figur att tillföra gänget och därför började serien publiceras även i 91:an år 1957. Fortfarande var det Moberg som skrev och Bjarre som tecknade.

Bjarres Fridolf var inte alls särskilt lik originalet Douglas Håge, Torsten tecknade en mer “cartoonifierad” huvudfigur med runda och livfulla former, en rolig karaktär i klassisk humorseriestil. På samma sätt hade han modifierat Selma till en figur som inte var särskilt lik Hjördis Pettersson. Detta accepterades på Bildjournalen men på 91:an ville man hellre ha huvudfigurer som tydligt liknade filmens och radions aktörer. Därför fick Bjarre bara rita några få avsnitt innan man istället tog in Gösta Gummesson (klart mest känd för “Åsa-Nisse”, men han tecknade även en hel del annat under den här tiden) för uppdraget, som gjorde serier med betydligt mer Håge- och Pettersson-liknande figurer (detta innebär alltså att det under några år parallellt publicerades två olika serieversioner av Lilla Fridolf).

Såhär rullade det sedan på. Lilla Fridolf-konceptet var en succé och man fortsatte glatt med såväl filmskapande som radioseriekreerande som, givetvis, serieproducerande för Bildjournalen, 91:an och från och med 1958 även julalbum.

Men denna fantastiska period för Lilla Fridolf fick ett tvärt slut 1959, då Douglas Håge hastigt avled.

Douglas Håge hade hunnit bli närmast synonym med Lilla Fridolf-figuren, och man tyckte inte att det gick att fortsätta med någon mer radio- och filmproduktion utan honom. Likaså fick Gummessons porträttlika serieversion försvinna från 91:an-tidningen våren 1960 av samma anledning. Men tack vare att Torsten Bjarres Fridolf var tillräckligt olik Håge så kunde man fortsätta med produktionen av den serieversionen.

Så medan de andra delarna av Rune Mobergs succéverk fick följa Håge in i döden, fortsatte Bjarres version att frodas. Redan 1960 utgavs första numret av en serietidning med Bjarres Fridolf i spetsen. Tidningen Lilla Fridolf visade sig vara en mycket lyckad satsning. Serien klarade sig utmärkt på egna ben, och snart kom såväl tidningen som serien att höra till Sveriges allra populäraste.

Varför blev då det berömda toffelhjältekonceptet så populärt och omtyckt? Vill man göra det enkelt för sig räcker det med att svara att det helt enkelt rör sig om genuin, folklig humor. Men man kan även ana andra faktorer som spelat in utöver det. Jag tänker bland annat på den värme som serien faktiskt innehåller, trots allt. För Selma och Fridolfs stormiga förhållande handlar ju i grund och botten om kärlek. Visst, den är ofta svårupptäckt, men den finns alltid där. Till skillnad från Agust och Lotta, en annan något mindre populär svensk serieklassiker, kan man faktiskt se att de älskar varandra trots relationsproblemen.

Om man granskar deras relationsproblem närmare så upptäcker man att de uppstår av att paret faktiskt bryr sig om varandra och har starka band till varandra. När Selma blir galen över att Fridolf riktat någon oskyldig blick mot en ung sekreterare på jobbet så beror det ju på att hon faktiskt älskar honom och blir svartsjuk. Den djupt funna kärleken uppdagas ganska ofta i serierna. Det är inte allt för ovanligt att berättelserna avslutas med att Fridolf och Selma faktiskt försonas i kärlekens tecken.

En annan sak med serien som kan ha haft betydelse i skapandet av populariteten är det underliggande budskap som man med lite god vilja kan tolka ut. Serien utgör en metafor för att det onda, Selmas vrede, kan tyckas starkt och mycket hotande, men att det goda, Fridolfs, hans toffliga karaktär och även parets underliggande kärlek, som kan verka svagt och försvarslöst, till slut ändå alltid, eller åtminstone oftast, drar det längsta strået. Det är en trevlig sensmoral, som uppskattas av läsaren.

Men trots att dessa aspekter låter väldigt bra, finkulturella och konstnärliga, så får man i ärlighetens namn ändå erkänna att det utan tvekan är humorn som är den absoluta huvudsaken. Folk tyckte helt enkelt att serierna (och filmerna och radioserieavsnitten) var roliga, och det räcker långt! Ständiga missuppfattningar, Selmas benhårda behandling av sin make, komiska upptåg, Fridolfs mesighet, med mera, med mera, skapade omtyckt humor.

Torsten Bjarre fortsatte länge produktivt att teckna serier för såväl Lilla Fridolf-tidningen som julalbumen och Bildjournalen, med hjälp av hjälptecknare som Lasse Molén, Bo Majgren, Öscan Eralp (senare känd för sitt Fantomentecknande), Tibor Belay, Börje Nilsson och Jan Gissberg (blev senare en av huvudtecknarna på 91:an-serien, och är så än idag) och Björn Ihrstedt (senare redaktör på många olika serietidningar, men tidigare i karriären målade han bland annat så mycket som 473 Fridolf-omslag!). I mitten av 70-talet släppte han dock tecknandet för Fridolf-tidningen till Elmar Blomberg – också han tidigare hjälptecknare – även om han fortsatte själv med tecknandet för julalbumen och Bildjournalen ytterligare några år. Rune Moberg skrev fortfarande allting. Med Blombergs tecknande blev serien lite lugnare. Blomberg saknade en del av den fartfylldhet som Bjarre haft i sina teckningar, även om Elmar i stort sett lyckades bra med att ta efter Bjarres teckningsstil.

Teamet Moberg-Blomberg fortsatte sedan med produktion fram till början av 90-talet. Först var det Moberg som efter mer än 30 år av Lilla Fridolf-berättande slutligen lämnade över uppgiften till ett flertal andra serieförfattare, de flesta tämligen okända, men även den namnkunnige Fantomen- och 91:an-manusförfattaren Claes Reimerthi. Det ska dock nämnas att Rune Moberg granskade och kontrollerade alla manus innan publicering och han var inte främmande för att skriva om där det behövdes, och även i fortsättningen bidrog han med några egenskrivna berättelser.

Precis som Reimerthi kom även Elmar Blombergs efterträdare från Fantomen, Hans Lindahl. Den populäre Fantomentecknaren var i början av 90-talet trött på djungler, tighta trikåer och realistiskt tecknande, så han gick därför över till en helt annan typ av serie, “Lilla Fridolf”. Lindahl utformade Fridolf efter ett eget manér, som tydligt skiljde sig från Bjarres och Blombergs gamla linjer. Förlaget hoppades att detta skulle vända den nedåtgående upplagetrenden, som redan tvingat tidningen till att gå ned från 26 nummer per år till endast 13.

Så blev det emellertid inte alls. Istället blev man 1994 tvungna att helt sluta med nyproduktion för Fridolf-tidningen och från och med nummer 1 1995 blev därför Lilla Fridolf en renodlad repristidning, med återtryck av gamla serieavsnitt av först Moberg och Bjarre och senare även Moberg och Blomberg. Att Lilla Fridolf numera var en närmast död tidning tydliggjordes ytterligare då 1996 skar ned ytterligare på utgivningen, till endast sex 84-sidiga utgåvor per år.

Var Lilla Fridolf död nu? Nej, inte riktigt. Glöm inte julalbumen! Fram till 1995 producerade Moberg och Blomberg fortfarande nytt material för albumen, och från 1996 tog efterträdarna Leif Bergendorff och Anders Persson över och Björn Ihrstedt tecknade fortfarande nya omslag till såväl tidningen som julalbumen (även om Persson snart skulle ta över även där). I början av 2000-talet försökte man återigen med att göra nya serier direkt för tidningen, av Bergendorff och Persson, men eftersom detta inte visade något förändring på upplagan lades det hela snart ned igen. Men nyproducerade Fridolf-serier dök snart upp i en annan serietidning, gamla 91:an som fortfarande var en levande tidning med stark nyproduktion.

Lilla Fridolf-tidningen fortsatte gå på tomgång, tills det att den vid årskiftet 2006-2007 slogs ihop med en annan tidning av samma typ och i samma situation, Åsa-Nisse. Tillsammans fick tidningarna titeln Humorklassiker, och däri fortsatte man i samma stil som förut, bara lite mer ihopträngt än tidigare.

KURIOSA

• 

  Pikku Riku – en finsk Lilla Fridolf. Omslag av Torsten Bjarre.

  “Lilla Fridolf” har inte varit någon av Sveriges största exportvaror, men serierna har i alla fall även synts i såväl Finland som Norge. I Finland hade Fridolf under en period på 70-talet en egen tidning. Där kallades han “Pikku Riku” (=”Lilla Riku”) och som biserie fanns “Härmän Janne”, eller “Åsa-Nisse” som vi hade sagt i Sverige. I Norge kallades Fridolf för Lille Bjartmar och gavs ut i några nummer av den norska versionen av Seriepocket samt i norska Blondie 1982.

• Dottersonen Lillen har faktiskt ett namn, även om det inte verkar så. Det används inte ofta, men det är Valfrid (inspirerat av pappas namn Valdemar och morfars Fridolf, enligt en av filmerna).

• På Nioörtsvägen 48 i Hägersten i Stockholm finns “Café Fridolf”, med ett namn som givetvis inspirerats av serien.

VILL DU LÄSA LILLA FRIDOLF?

Det är inga problem. Dels finns ju givetvis Humorklassiker, och likaså 91:an och julalbumen, men utöver det är gamla nummer av Lilla Fridolf-tidningen något av de allra lättaste och billigaste man kan hitta i serieväg i Sverige. Det är bara att bege sig av till närmaste loppmarknad så hittar man säkerligen ett stort antal Fridolf-tidningar som bara kostar struntsummor. De bästa Fridolf-serierna brukar anses vara de äldre, så köp hellre 70-tal än 80-tal. Sent 90-tal och framåt går dock lika bra, eftersom de innehåller gamla repriser. Har du tur kan du även hitta gamla julalbum med serien. Julalbumen från 60- och 70-talen är troligen det bästa som finns i Fridolf-väg, med en äventyrlig ramberättelse och med Bjarre och Moberg i högform.

En intervju med dagens Fridolftecknare, Anders Persson, om gammalt och nytt. (Öppnas i ny flik/fönster)

Annons