Skip to content

NAFS(k)uriren nr 1–4 [faksimilutgåva]

Redaktion: Greger Nässén (redaktör), Stefan Diös m.fl.
Omfång: 100 sidor, svart-vitt
Format: 21 cm x 15 cm, mjuka pärmar
Utgivare: NAFS(k), december 2013 (originalutgivet 1977 och 1978)

I den charmiga NAFS(k)urirens fyra första nummer får vi följa med ankistföreningen under dess skakiga uppstart. Artiklarna har ofta brister, men för moderna läsare utgör texterna en spännande inblick i ankisternas svåra detektivarbete under det kunskapsbegränsade 70-talet.

Näst efter Seriefrämjandet är NAFS(k), Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack), antagligen Sveriges största och mest långlivade förening för seriekonnässörer. Idag har föreningen nästan 600 medlemmar och den utgör en trygg och betydelsefull – om än tämligen lågaktiv – samlingsplats för svenska Kalle Anka-älskare. En betydligt mindre och mer turbulent, men kanske också mer livfull förening får man inblick i när man läser de fyra första numren av NAFS(k)uriren, utgivna 1977 och 1978.

NAFS(k)uriren ges fortfarande ut sporadiskt och är föreningens tidskrift för ankistiskt artikelmaterial. De första åren förefaller den även ha fungerat som ett internt medlemsblad. En samlad faksimilutgåva av nummer 1–4 trycktes upp i december 2013 och gör det alltså möjligt för nya läsare och nya ankister att bekanta sig med föreningens första ansatser till att etablera ankismen och ankistisk forskning i Sverige.

NAFS(k) är blott ett halvår gammalt då det första numret av NAFS(k)uriren kommer ut. Sammanslutningen består ursprungligen bara av några klasskamrater på ett Brommagymnasium, av vilka den mest kände idag torde vara Stefan Diös (som senare kom att bli Kalle Ankas svenska översättare). I en krönika i det första numret presenteras föreningens födelse på ett humoristiskt överdrivet vis, där det blir oklart för den oinvigde vad som egentligen är sant eller seriöst menat, men klart är i varje fall att man startade föreningen på skoj i samband med ett skolval. Desto allvarligare blir tonen i nummer två, då föreningen har skakats av oenigheter med följd att ordföranden har avgått från sin post och lämnat NAFS(k).

Att föreningen inte är färdigutvecklad speglas också i tidningens taffliga skrivmaskinsproduktionen och att man byter adress i varje nummer (från början uppmanas läsaren att helt sonika adressera breven till killarnas gymnasieklass). Det är spännande och underhållande att följa hur detta idag väletablerade ankistförbund växer fram från ett skämtsamt påfund av några gymnasiekillar i Stockholm, till en riktig nationell förening för ankister. Och snabbt går det! I nummer två redovisar man att föreningen har 15 medlemmar, och då nummer fyra ges ut har de hunnit bli 70 stycken (till dessa hör även den avhoppade ordföranden som har kommit tillbaka!).

En ganska stor del av tidningarna tas upp av ett lättsamt, föreningsorienterat innehåll – korta, gemytliga inslag som tävlingar, lotterier och rapporter från gemensamma biobesök. Föreningens kärna, vetenskapsgenren ”ankism” (som i dessa tidningar lika ofta kallas ”donaldism”, enligt ursprungsnorsk standard, då man ännu inte nått någon terminologisk konsensus) utövas och presenteras genom längre, faktaspäckade artiklar. Det rör sig dels om djupgående karaktärsbeskrivningar av bifigurer skrivna av Stefan Diös, och dels om artiklar om seriernas olika inriktningar enligt det ankistiska synsättet. Inriktningarna – såsom klassicismen (Barks glansperiod), klodrismen (de klassiska Knase-serierna som vi idag vet gjordes av Kinney och Hubbard), kommersialismen (samlingsnamn för modernt, oinspirerat skräp) för att nämna några från den långa listan – beskrivs ganska kortfattat och initialt rör det sig bara om en lättillgänglig sammanställning av Jon Gisles pionjärarbete några år tidigare. Men Greger Nässén bjuder även på en analytisk genomgång – full av procentsatser och sidantal – av de olika inriktningarnas förekomst i den svenska Kalle Anka-tidningen.

Detta forsknings- och artikelmaterial om ankserierna blir med moderna ögon naturligtvis lidande av den stora bristen på kunskaper hos 70-talets ankister. Disney höll fortfarande fast vis sin löjliga policy om att hemlighålla alla kreatörers namn och mer eller mindre låtsas som att Walt Disney själv ritade alla serier. Den ankistiska forskningen har förvisso kommit fram till att ”den gamla, bra tecknaren” är Carl Barks och man har därtill fått kännedom om några andra av de gamla amerikanska kreatörerna, men bortsett från det famlar man i mångt och mycket i mörkret. Som faktamaterial blir stora delar av NAFS(k)uriren därför mycket bristfällig, men samtidigt är det ändå kul att följa urankisternas pionjärforskning. Och den grundläggande analysen av de olika inriktningarna är naturligtvis fortfarande initierad, intressant och i stort korrekt, trots den vaga insikten i seriernas faktiska produktion. Likaså klarar sig porträtten av figurerna bra då de uteslutande håller sig inom seriernas eget universum.

Som nittiotalist ger faksimilutgåvan mig tillfälle att jämföra min egen situation med den för 70-talets seriefans. Nu under internetåldern kan jag få tag på all tänkbar information om alla världens ankserier genom att surfa runt på coa.inducks.org, något som antagligen skulle vara svårt att föreställa sig för 70-talsankisterna. Samtidigt anar jag en entusiasmerande charm i det detektivarbete som präglar de första numren av NAFS(k)uriren. Kanske romantiserar jag en i grunden tråkig brist på kunskap, men jag föreställer mig ändå att de tappra ankister som började från noll och sedan succesivt lyckades erövra en värld av lärdomar måste ha funnit en njutning och en fascinerande spänning i det arbetet, på ett vis som inte går att återupprepa idag.

NAFS(k)urirens innehåll är en avspegling av den passionerade entusiasm som dessa banbrytande utforskare av serievärlden måste ha upplevt, och den smittar av sig på mig som läsare. Jag är självfallet tacksam för att leva i en tid där jag har tillgång till oändliga kunskapsresurser utan ansträngning, men samtidigt kan jag känna mig lite avundsjuk på mina serienördsföregångare som fick gräva fram allting själva och pusselbit för pusselbit upptäcka allt det roliga och spännande från början. Kanske ger det till och med en extra dimension till Kalle Anka-läsandet att inte veta vilka de olika kreatörerna är, då man själv får försöka gissa seriernas härkomst utifrån återkommande stildrag? Det kommer jag aldrig kunna ta reda på själv, då jag omöjligen kan läsa ”Kalle Anka” på det viset. Men de gamla numren av NAFS(k)uriren bjuder mig på underhållande och tankeväckande läsning, och öppnar en aning på dörren till de forna serieforskarnas svunna värld.

Recensionen publicerades ursprungligen på Bild & Bubblas webb, oktober 2014.

Psykiskt sjuk

Titel: Psykiskt sjuk
Av: Mikael Sol
Omfång: 128 sidor, svartvitt
Format: 148 x 210 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Egmont Publishing Kids AB, 2014.
ISBN: 978-91-7621-007-9

Sex år efter den komiska ångestserien ”Till alla jag legat med” har Mikael Sol äntligen släppt en uppföljare. Den avväpnande humoristiska tonen finns kvar, men svärtan får nu ta ännu större plats än tidigare.

I ”Till alla jag legat med” (2008) fick vi följa en dumpad och hjärtekrossad Mikael Sol på jakt efter närhet och kärlek. Det skojiga formatet knulldagbok hindrade inte Sol från att göra en subtilt mycket mörk historia om falsk närhet och plågsam ensamhet. Han roade oss läsare genom avslappnat underhållande humor, samtidigt som han även engagerade oss djupare med ett tungt lager av underliggande allvar.

Den återhållsamt men träffsäkert skildrade ångesten accelererade i styrka under serieberättelsens gång, och uppföljaren ”Psykiskt sjuk” fortsätter på den dystra nivå där det första albumet slutade. Mikael har försökt ta sitt liv och är nu inlåst på psyket där han försöker lära sig att leva med sig själv och med de andra sorgliga, trasiga personligheter som trängs i den dystra miljön. Mikaels mentala resa fortsätter därefter ute i den karga verkligheten, där han försöker lindra ensamhetens obehag genom sex, samtalsterapi och genom att skaffa sig en dysfunktionell kärleksrelation. I bakgrunden av allt detta har hans pappa gått och blivit allvarligt sjuk.

Liksom tidigare är Sols självbiografiska serier smärtsamt självutlämnande, samtidigt som de har en avslappnad ton och en ganska stor dos humor. Den lediga approachen till det tunga ämnet psykisk sjukdom syns inte minst i Sols karakteristiska, enkla teckningar och runda figurer med avskalade anletsdrag. Figurteckningarna är väldigt stilrena, men lite tråkiga. De är bara en aning mer spännande och nyanserat uttrycksfulla än vad vanliga chatt-smileys är. Vid ett fåtal tillfällen frångår Sol dock sin vanliga stil och blandar in realism, vilket blir effektfullt. I en scen tar Mikael helt sonika av sin seriefigursmask, vilket på ett snyggt sätt illustrerar hur han annars upprätthåller en fasad och döljer sina känslor för omvärlden. Men dessa stilexperiment är undantag i den annars likformade, simpla estetiska helheten. Oavsett om det är lite torftigt är bildberättandet emellertid tveklöst effektivt. Lägg till att det mestadels är sex lika stora rutor per sida så får vi en väldigt lättläst seriebok om ett väldigt tungt ämne. Denna lättillgängliga paketering är en bra väg att gå för Sol då han vill åskådliggöra och avdramatisera ämnet psykisk ohälsa.

Det behövs dessutom inga estetiska krumbukter för att förstärka det redan starka och välskrivna manuset. Utan att gräva ner sig i ömklighetskänslor eller bli melodramatisk lyckas Sol på ett slagkraftigt sätt göra en fängslande berättelse om att vara psykiskt sjuk. Trots det oerhört närgångna berättandet som går honom in under skinnet, klarar han av att betrakta sin historia med distans och undvika navelskåderiets instängdhet och brist på nyanser. Den drivne serieberättaren Sol är inte fastlåst vid rent jag-berättande utan besitter även ett bredare synsätt och en sansat klartänkt självbild. Han berättar inte om sig själv som subjekt utan som objekt. Med detta följer även att han får in ett större perspektiv än det rent personliga i sin historia. Mikael rör sig i och blir bemött av en omgivning – både inom den institutionella vården och inom den personliga umgängeskretsen – och den självutlämnande berättelsen blir därigenom även relevant och tankeväckande som sociologisk betraktelse av vårt samhälle och vår samtid.

En styrka för serien är även dess otvungna, raka berättarstil. Det mesta rullar på, många viktiga skeenden skildras stillsamt, lite under ytan. Mycket lämnas okommenterat. Genom den större delen av boken rullar serieberättelsen på utan förklarande information eller reflektioner i textblock, och som läsare får vi därigenom följa huvudpersonens emotionella utveckling genom att betrakta honom och hans handlande. Vi får otvunget göra tolkningarna själva, vilket emellertid är okomplicerat då Sol skildrar sitt alter ego med sådan finkänslig träffsäkerhet att det sällan är särskilt svårt att se honom djupt in under skinnet trots det till formen ganska ytliga berättandet.

Som passivt självbiografisk berättare behåller Sol den intima känslostyrkan och trovärdigheten i skildringen av sina erfarenheter, samtidigt som han även – genom att behandla sig själv som en figur i en serie – lyckas berätta sin historia på ett mycket nyanserat, intressant och klartänkt sätt. Genom att vara belysande återhållsam och okonstlat rättfram i sitt serieberättande lyckas Mikael Sol göra en stark och viktig bok som är berättartekniskt skarpsinnig och balanserad, liksom emotionellt övertygande och berörande. ”Psykiskt sjuk” är en välskriven och engagerande serieberättelse som på ett avväpnande enkelt men djuplodande sätt belyser ett tungt och komplicerat ämne.

Erik Sundblom, december 2014.

Publicerad i Bild & Bubbla 1/2015 (nedklippt).

Frostvandrare

Titel: Frostvandrare
Av: Filip Rojas Rosenqvist
Omfång: 64 sidor, färg
Format: 30,5 x 19,5 cm, inbunden
Utgivare: Epix förlag 2014
ISBN 978-91-7089-533-3

”Frostvandrare” är en finstämd, vacker och mycket mångfacetterad bildroman. Den drivne bildkonstnären Filip Rojas Rosenqvist öppnar dörren till sin suggestivt storslagna fantasivärld och bjuder in läsaren till den mystiska ”Ändlösa Slätten” och dess underliga invånare.

frostvandrare

”Frostvandrare”, omslag (finns även i någon slags lyxutgåva, men jag har bara läst den vanliga utgåvan).

På 80- och 90-talet stormade det mycket kring Epix förlag och dess förläggare Horst Schröder. Kanske är det någon slags uppmärksamhetstrött motreaktion hos Horst som nu för tiden tar sig uttryck i att förlaget verkar göra allt för att inte synas? För den vanlige seriekonsumenten är det idag nästan omöjligt att stöta på nyutgivna serieböcker från Epix, hur intressanta böckerna än må vara. De marknadsförs ingenstans, de syns inte ens på den egna webbplatsen eller facebooksidan. På Adlibris säljs de till förhöjda protestpriser (Horst för en ilsken strid mot Adlibris utarmning av branschen), eller så säljs de inte alls. Det senare alternativet gäller exempelvis förlagets senaste originalsvenska seriebok (tror jag, det är som sagt svårt att hålla koll på förlagets undangömda utgivning) – ”Frostvandrare” av Filip Rojas Rosenqvist. Detta originella och vackert genomarbetade bildverk måste därför ha väldigt svårt att nå utanför två instängda grupper av potentiella läsare – dels de serieintresserade personer som besökte Seriefestivalen i Stockholm och gick förbi förlagets bord, och dels de som personligen råkar vara kompis med kreatören Rojas Rosenqvist. För mig som inte hör till någon av dessa kategorier var det enbart en lycklig slump som gjorde att jag ramlade över albumet då det dök upp i en sökning efter annat på libris.kb.se.

Det är jag glad att jag gjorde, för ”Frostvandrare” är ett intressant och mycket säreget debutverk. ”En berättelse från Ändlösa Slätten” beskrivs det som i undertiteln. Ändlösa slätten är Filip Rojas Rosenqvists suggestiva tolkning av Arktis väldiga vidder av is och snö. Rojas Rosenqvist bjuder in läsaren till en mystisk, drömskt episk sagovärld. Eller sagovärld är kanske ett ord som har för positiva konnotationer – ”Frostvandrare” bjuder förvisso på sagolikt fantasifulla skildringar av miljön och dess varelser, men det rör sig inte om någon enkel, gemytlig sagohistoria med barn som målgrupp. Istället är det en mer komplex och ”vuxen” bildroman.

Rojas Rosenqvist har verkligen träffat rätt i sitt val av miljö. Storslagna islandskap är miljöer som med sina fantastiska vidder och oerhört kärva levnadsförhållanden besitter en inneboende poetisk potential, åtminstone för en serieberättare som Rojas Rosenqvist. Detsamma gäller för en serieberättare som Jiro Taniguchi, vars vackra serienovellsamling ”Isvandraren” är ett närliggande exempel i och med att Epix gav ut den för några år sedan. Medan det i Taniguchis fall rörde sig om karg realism, gör Rojas Rosenqvist dock en betydligt mer personlig och fantasifull tolkning av de nordliga islandskapen. Han baserar sin historia på övernaturliga element som han skildrar med övertygande skärpa och bjuder därigenom in läsaren till en vidunderlig och mystisk fantasyvärld med överraskande realistisk känsla

Sett till de fantasieggande skildringarna av underliga varelser som lever i säregna, fantasy-artade omtolkningar av verkliga naturmiljöer kan ”Frostvandrare” liknas vid Kolbeinn Karlssons mustiga ”Trollkungen”. Den senare var emellertid en betydligt mer lättsam och gemytligt mysromantisk samling serier, där fokus lades på värme och humor snarare än poetisk framställning. ”Frostvandrare” är mer finkänsligt stämningsfull och har högre konstnärliga anspråk, sett till både berättelsens innehåll och bildernas skiftande yta.

En sida ur ”Frostvandrare”, fast utan texten. Från Rojas Rosenqvists hemsida.

”Frostvandrare” är i grund och botten en lågmält känsloladdad skildring av en oklar familjekonstruktions svåra resa och de upplevelser och hinder som kommer på vägen. Detta innefattar både harmoniska naturskildringar och ett kusligt kämpande mot döden, i en komplex mix i både text och bild. Under den trolska ytan finns en finstämd skildring av personlig utveckling och relationer, en skildring som trots att den handlar om individer från ett underligt folkslag med älghorn och klövar känns verkligt mänsklig.

Estetiskt sett är ”Frostvandrare” oerhört mångfacetterat – Rojas Rosenqvist kastar sig glatt mellan olika stilar, linjeföringar och tekniker. Det blir därför en vildsint blandning av uttryckssätt, med både raster och andra skuggningstekniker och av platt färgläggning, med både naivism och fotorealism och olika steg däremellan. Till och med fotocollage betas av i en bok som följaktligen fungerar som en slags konstnärlig uppvisning i tekniskt kunnande och bred uttrycksrepertoar. Och imponerande och snyggt är det onekligen. Rojas Rosenqvist vet vad han gör och de stilmässiga omkastningarna bidrar till en särpräglad och mycket vacker läsupplevelse. Samtidigt går det inte att komma ifrån att intrycket blir en aning spretigt också, och att berättandet därmed inte blir riktigt så följsamt som det hade kunnat vara. Inte minst blir detta fallet då Rojas Rosenqvist är lite otydlig i sin texthantering. Seriens två huvudkaraktärer fungerar omväxlande som berättare och vid några enstaka tillfällen är det oklart vems ord man läser.

Sammanfattningsvis är ”Frostvandrare” hursomhelst är en originell och hänförande intressant läsupplevelse. Framför allt är det som en lockande introduktion till fler serieböcker från Rojas Rosenqvists på samma tema, vilket man också kan förvänta sig. Slutet är öppet och den ambtiösa kreatören verkar se det här som ett betydligt större konstnärligt projekt, enligt en avslutande text i boken. Och fler bildromaner om fantastiska ”Ändlösa Slätten” och dess fascinerande invånare vore mycket välkommet. Det är en magisk värld som förtjänar att utforskas vidare.

”Om någon vrålar i skogen” och ”Pappas flicka” – självbiografiska serier om incestuösa övergrepp

”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Optimal Press 2010. 200 sidor svart-vitt.
”Pappas flicka” av Debbie Drechsler. Epix 1999 (amerikanskt original: ”Daddy’s girl”, Fantagraphics 1996). 79 sidor svart-vitt. Översättning: Horst Schröder. 

Hur bearbetar man sina egna upplevelser av sexuella övergrepp till serieberättelser? Debbie Drechsler och Malin Biller har gjort varsin stark seriebok om synnerligen mörka familjehemligheter, men de handskas med det tunga ämnet incest på helt olika vis.

”Pappas flicka” av Debbie Drechsler och ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller är två Urhundenvinnande serieböcker som båda handlar om barn som utsätts för sexuella övergrepp av sina fäder, och om hur de hanterar det och lever med sina mörka hemligheter. I båda fallen rör det sig också om självbiografiskt orienterade serier. Billers serieroman om ”Malin” är uttryckligen självbiografisk och Drechslers sammanhängande novellserier är också baserade på hennes egna upplevelser, men huvudpersonen kallas Lily. Drechsler använder alltså Lily som alter ego och bakgrunden til det är att hon har trängt bort en del av sina traumatiska minnen och därför inte kan göra anspråk på fullständig korrekthet (vilket hon berättar för Fredrik Jonsson i en intervju i Galago nr 5/1997).

   pappasflickaomslag

Trots de yttre, temamässiga likheterna hos Billers och Drechslers serieböcker finns det emellertid stora skillnader mellan dem. Både Biller och Drechsler har naturligtvis sina egna, personliga berättelser att förmedla och de har närmat sig det känsliga ämnet incest med olika tillvägagångssätt. Båda levererar känslostarka och välkomponerade serieböcker, men de lämnar mig som läsare med olika känslor och ger mig olika perspektiv av ämnet sexuella övergrepp mot barn.

”Pappas flicka” är en rak, okonstlad skildring av incestövergrepp. Redan på sidan två väcker Drechsler läsarens obehagskänslor genom att explicit visa upp ett av övergreppen som Lily utsätts för, och albumet fortsätter sedan i samma rättframma stil. Vi får följa Lily från barndom till tidiga tonår genom nio korta episoder (hela albumet är bara 80 små kvadratiska sidor). Ytterligare några av faderns otäcka övergrepp skildras och däremellan får vi se hur Lily formas av det hon blivit utsatt för, i familjen och i det sociala livet i skolan.

pappasflickadebbiedrechsler

Drechslers alter ego ”Lily”.

Med undantag för den sista episoden, där Lily finner en vän som inspirerar henne, genomsyras Drechslers berättelse av konstant mörker. Det är en kylig, kompromisslös skildring av en liten flickas mardrömsliknande lidande. Lily påverkas naturligtvis starkt av att utnyttjas sexuellt av sin hänsynslöse pappa, och hela hennes sociala liv och relationer till andra människor färgas av hennes otrygghet och psykiska nedbrytning. Det är en genomarbetad, kärnfull historia med realistiska psykologiska undertoner. På ett övertygande och skrämmande sätt låter Drechsler läsaren följa Lily genom psykoanalysens klassiska försvarsmekanismer. Bortträngning, självbestraffning och projektion avverkas närmast läroboksmässigt, men alla element är väl invävda i berättelsen och Drechsler låter för det mesta läsaren komma till slutsatserna på egen hand. Sammantaget blir det en dyster och otäck men mycket realistisk historia om sexuella övergrepp när det är som värst.

”Om någon vrålar i skogen” har avsevärt många flera sidor än ”Pappas flicka”. Dels flera sidor rent fysiskt (den är drygt dubbelt så tjock), men även en bredare och mer mångsidig berättelse. Egentligen är det kanske onödigt begränsande att, som jag har gjort, beskriva ”Om någon vrålar i skogen” som en serie om incestuösa övergrepp. Malin Biller har nedtecknat en hel uppväxtskildring och där finns avsevärt fler ingredienser än de sexuella övergreppen. Samtidigt färgas hela uppväxten naturligtvis av det Malin utsatts för. Högstadiehelvetets alla mer eller mindre klassiska ingredienser – olycklig kärlek, förlorad vänskap, falsk vänskap, ätstörningar, osäkerhet och den ständiga pressen att vara någon man inte är – Billers uppväxt innehåller hela paketet. Men hennes version är uppskruvad jämför med vanliga pubertala tonårsproblem, och hela tiden kan hennes svårigheter och ärrade sinne spåras tillbaka till det hennes pappa utsatt henne för.

omnagonvralarbiller

Malin med vännen Anders.

Medan ”Pappas flicka” fokuserar fullt ut på Lily och hennes känsloupplevelser och hemska ensamhet, väljer Malin Biller däremot att – utöver huvudkaraktären – begåva även ett par av albumets biroller med ett spännande och väl utmejslat karaktärsdjup. Det handlar framför allt om den finstämda skildringen av Malins viktiga men inte okomplicerade vänskap med Anders, en jämnårig kille med egna problem som börjar umgås med den utstötta flickan och som finns med i bakgrunden genom stora delar av boken. Än intressantare är kanske Billers porträttering av pappan. Initialt lär vi naturligtvis känna honom blott som en vidrig förövare, men under berättelsens gång visar han sig även vara en ganska svag och ömklig figur under ytan. Detta ska jämföras med ”Pappas flicka” som håller sig plikttroget till incestoffrets utsatta perspektiv och inte porträtterar pappan som något annat än ett monster (i läsarens ögon, vill säga – sorgsna, oförstående Lily skuldbelägger mestadels sig själv).

”Pappas flicka” fokuserar alltså helhjärtat på den traumatiska upplevelsen hos Lily och förmedlar med kraft hennes lidande till läsaren. Biller, å andra sidan, förmedlar genom sin mäktiga serieroman flera perspektiv på ämnet incestuösa övergrepp. Hon låter läsaren lära känna hennes unga jag in på livet. Fram träder en unik, personlig berättelse om hur en människas liv långsiktigt kan påverkas av att utsättas för övergrepp som barn. Resultatet är en mångdimensionell och närgången självbiografi som lämnar läsaren med mängder av känslointryck, och inte bara obehag och medlidande. ”Om någon vrålar i skogen” är förvisso en tragisk berättelse om incestövergrepp och de svårigheter och den otrygghet de för med sig för offret. Men under serieromanens gång utvecklas den allt mer till en varm, upplyftande historia om att revanschera sig, om att till slut klara sig igenom sina svårigheter stärkt och med förnyat självförtroende, om att finna sig själv och att vara trygg i den man är.

Även om man kan skönja liknande, lite mer positiva tendenser i den sista episoden om Lily i ”Pappas flicka” (som jag nämnde ovan) så utkristalliseras här en fundamental skillnad mellan de två serieböckerna och de två serieskaparna. Malin Biller har valt att göra ett förvånansvärt varmt och (delvis) glatt seriealbum trots det dystra ämnet, medan Debbie Drechsler har tecknat en serie som i princip rätt igenom är mörk och gravallvarlig. Drechsler har velat försäkra sig om att djupgående förmedla de tragiska svårigheter det innebär för ett barn att genomgå traumatiska övergrepp från sin far, och det har hon också lyckats med. ”Pappas flicka” väcker avsmak och starkt medlidande hos mig som läsare och stannar otäckt kvar i minnet efter att jag läst den, som en påminnelse om de fruktansvärda hemskheter som barn kan utsättas för. ”Om någon vrålar i skogen” stannar också kvar i minnet efter att jag läst den, men bjuder på ett betydligt mer glädjande budskap, om människans psykiska styrka och inspirerande förmåga att ta sig igenom omänskliga svårigheter.

Teckningsstilen och bildberättandet skiljer sig också mycket åt mellan de två albumen, men på ett sådant sätt att det bara accentuerar de skillnader som redan finns i de olika historierna och i seriekreatörernas olika synsätt och konstnärliga syften. Malin Biller är som bekant en framgångsrik seriestrippshumorist i grund och botten och stilen hon använder i ”Om någon vrålar i skogen” är egentligen densamma som man finner i hennes humorstrippar, men med aningen skitigare linjer och gråskalor istället för färger. De runda, uttrycksfulla figurteckningarna återfinns även här och lägger ett varmt skimmer över historien. Teckningarna fångar effektivt humoristiska undertoner som finns i de mer lättsamma eller glada sekvenserna albumen. Inte sällan blir det faktiskt roligt.

Billers manér kan tänkas kontrastera mot de allvarligare, obehagliga delarna av berättelsen, men det uppstår faktiskt inga störande krockar. Den inbyggda uttrycksfullheten och känsloladdningen i Billers enkla, avslappnat expressiva och potentiellt komiska stil fungerar helt okej även för att förmedla tyngre känslor istället för glädje eller humor. Biller använder sig dessutom effektivt av de estetiska medel hon har att tillgå – gråskalorna och svärtan, poetiska bildmetaforer och en dramatiskt ombytlig sidlayout. Kort sagt är hon en riktigt driven och fängslande bildberättare, som väver samman sin starka historia med en lättillgänglig yta – en yta som dock har en mer mångsidig uttryckspotential än man först tror.

Drechsler har också en ganska okomplicerad teckningsstil, som dock är mindre uttrycksfull och mer tillrättalagd jämfört med Billers. Drechsler gömmer dessutom sina i grunden enkla teckningar under massiva lager av tunna och tjocka svarta streck och mörker som hela tiden sveper in serierutorna i en tung, olycksbådande atmosfär. Detta harmoniserar naturligtvis väl med den obehagliga berättelsen. Hur Lily är ensam och instängd i sin svåra situation speglas av hur läsaren stängs in i den otäcka serien, fyra likformade rutor i taget genom albumets låsta sidlayout. Det är skrämmande och jobbigt att läsa, precis som jag antar att Drechsler har velat.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att båda dessa serieböcker är berörande och klart läsvärda. Deras särskilda styrkor skiljer sig emellertid diametralt från varandra. Kanske kan man säga att de kompletterar varandra.

Debbie Drechsler har gjort en tung serieberättelse om hur incestuösa övergrepp kan skada ett barn psykiskt, om den fruktansvärda ensamhet, rädsla och otrygghet ett sådant offer kan genomgå. Drechsler försöker få läsaren att förstå den tragik som egentligen är oförståelig, hur en flickas hela liv kan färgas och förstöras av det vidriga hon utsätts för. ”Pappas flicka” är otäck och skapar avsmak. En läsupplevelse som är som ett slag i magen.

Malin Biller väjer visserligen inte för det otäcka, men lägger större vikt vid att bjuda in sina läsare till en mer mångfacetterat emotionell resa, från en ärrad barndom till att växa upp och slutligen nå acceptans och försoning, till att bli trygg och stärkt i sig själv. Det är en resa kantad av svårigheter, men också av ljuspunkter. ”Om någon vrålar i skogen” är både intim och storslagen. Det är en spänstig, upplyftande serieroman om att inte förneka det bagage man lever med, men att heller inte låta sig hämmas av det.

Olle Berg – ”Bonk” och ”Berra Svenssons uppgående i zen”

Berra Svenssons uppgående i Zen, 1989, 32 sidor svart-vitt.
Bonk, 1997, 64 sidor svart-vitt och färg.

olleberg2

Bergs lekfulla, expressiva bildspråk är ljuvligt.

Olle Berg tycker jag känns som en lite underskattad serieskapare som inte riktigt fått det erkännande han borde ha fått. I mina ögon är han en av landets främsta och mest intressanta serieskapare på humorsidan någonsin (topp tio, kanske topp fem). Han en av dem som verkligen har skapat sig ett eget uttryck, framför allt rent grafiskt.

Han visar upp en fascinerande lekfullhet med få, träffsäkra linjer och målar upp en väldigt rolig och stundtals direkt surrealistisk bildvärld. Vid enstaka tillfällen blir det oerhört stiliserade manéret och de lekfullt groteska figur- och miljöteckningarna nästan svåra att dechiffrera, men mestadels är det bara väldigt kul att följa Bergs estetiska eskapader. Han har ett kraftfullt schwung i sina känsloladdade teckningar som genomsyrar båda albumen. Serierna är ofta fartfyllda och drivs framåt av ett effektivt bildberättande.

Manusmässigt varierar stilen mycket, och de korta serieavsnitten (1-2 sidor oftast) pendlar mellan tokig verklighetsspegling och ren absurdism. Nästan aldrig är det frågan om punchlinehumor, istället finner man underhållningen i de bisarra miljöerna och händelseförloppen, de kärnfulla textbitarna och kanske framför allt i det extremt uttrycksfulla bildspråket.

Det ska sägas att albumen är lite ojämna också, åtminstone ”Bonk” där Berg i några fall känns lite tam och tillbakadragen. Men i en stor andel av serierna excellerar han i sin humoristiska fantasirikedom och sin fascinerande grafiska lekfullhet. När han är som bäst är han en avväpnande humorist och en oemotståndlig bildkonstnär av samma typ som Pirinen (som ju från början tillhör samma vildsinta ur-galago-generation som Berg, men som producerat mycket mer serier, av olika typer, och gjort sig ett avsevärt större namn i den moderna seriekulturen).

Samtidigt som jag alltså beundrar Bergs klassiska stil som man förknippar med honom, måste jag ändå tillägga att en av de roligaste serierna i Bonk var gjord i en helt annan stil. ”Holger Swax”, ursprungligen från albumtidningen Mammut, har Berg inte skrivit själv och där han använder en mer ”normal”, cartoony, oputsad teckningsstil. Här rör det sig dock om en ösig komisk äventyrsserie av klass. Vi får följa en käck flyttgubbe på en strapatsrik jakt efter kapitalistguden Mammon i Ararat (Noas berg, ni vet) i en serie som sprutar av skaparglädje – mycket underhållande, men inte alls på samma vis som Bergs övriga serier.

[Pondus presenterar] Inrutat

Ett rätt beundransvärt initiativ får man ändå lov att säga. Pondustidningens redaktion har pysslat ihop en ny tidning, där Frode Øverlis skämtteckningar under den fantasilösa men effektiva titeln ”Inrutat” ska fungera som dragplåster, men där man i huvudsak vill publicera mindre kända namn och yngre förmågor som liksom Øverli verkar inom dagspresshumorn.

Inrutat nr 1, det första numret av en intressant, ny svensk serietidning.

Tidningens inslag knyts samman med någon form av anknytning till Ponduspriset, ett pris jag inte känner till särskilt väl och inte hört om annat än i förbifarten då SPX anordnats, men som tydligen ger 50 000 svenska kronor till nordiska serieskapare som ”hjälpt till att utveckla dagstidningsseriekonsten i Pondus anda”. Serieskapare ELLER skämttecknare, ska tilläggas, man verkar inte vara så jäkla noga med de där definitionerna. De flesta som medverkar i tidningen har fått Ponduspriset (eller Lilla Ponduspriset, vad sjutton det nu är), de kvarstående bedöms som framtida potentiella kandidater till priset, typ.

Norske Nils-Axle Kanten medverkar med skämtteckningar under titeln ”Fyrkantigt”, en titel lika intetsägande och fantasilös som Øverlis ”Inrutat”. Herrejävlar vad trist den är. Men det är klart, det är väl svårt att komma på en bra titel då man gör skämtteckningar helt utan några egentliga gemensamma nämnare. Men jag föredrar nog i så fall ända den vedertagna traditionen att rubriksätta teckningarna med sitt efternamn, istället för att försöka knåpa ihop något krystat och konstlat. Nåja, det var ett sidospår. Och vad spelar väl en titel för roll, egentligen.

Kantens skämtteckningar är väl rätt roliga. Antar jag. Finns inte så mycket att säga om såna här ordinära skämtteckningsserier tycker jag. Kanten lyckas i alla fall underhålla mig en del med de flesta av sina teckningar. Ungefär i samma klass som ”Inrutat”. En helt vanlig radda skämtteckningar som inte lämnar några bestående minnen, men som är rätt kul i alla fall. En intetsägande bedömning, jag ber om ursäkt, men det är också ett rätt intetsägande inslag.

Kantens andra inslag är lite intressantare. ”Hjalmar”, en strippserie (en RIKTIG serie alltså, med rutor version plural) med en småbarnspappa i titelrollen. Familjeserier finns det ju tonvis av i dagspressen, av varierande kvalitet, så vid första anblick verkar konceptet så klart föga intressant. Men jag blir i alla fall lite tilltalad av att det här faktiskt finns återkommande karaktärer som blivit utmejslade med åtminstone antydda egenskaper, något man inte ser så mycket av i övrigt i den här tidningen.

Att bemästra dagspresshumor handlar i väldigt stor utsträckning om att behärska just karaktärsutformning. Att göra enstaka skämtteckningar med habila punchlines som folk kan dra lite lätt på smilbanden åt (under titeln ”Rektangulärt”, till exempel, eller ”Streck på papper”), är rätt enkelt. Betydligt svårare är att utforma en riktig dagsstripp, med noggrant utmejslade karaktärer och miljöer, och med återkommande figurer som läsaren får lära känna. Nils-Axle Kanten verkar göra ett rätt bra försök med sin ”Hjalmar”. Den charmigt tafatta fadersfiguren känns rätt varm och intressant. Dessutom roas jag av hur Kanten i ett par strippar på ett träffsäkert vis driver med småbarnsföräldrars beteende.

En kul strip med ”Hjalmar” av Nils-Axle Kanten, ett av tidningens roligare inslag.

Vid sidan av Øverli och Martin Kellerman torde Niklas Eriksson vara den mest etablerade seriekreatören som medverkar i ”Inrutat”. Han har tidigare publicerats i såväl Aftonbladet som en rad serietidningar. Niklas Eriksson är en tveklöst kompetent och mycket driven dagspresshumorist, men för mig har han framstått som väldigt spretig i sin karriär som serieskapare. I princip varje gång en ny serietidning har publicerat honom har det rört sig om en ny strippserie och nya ihopknåpade karaktärer. Jag skulle vilja se att han stannade upp ett tag och fokuserade på att med varsam hand utforma en strippserie att hålla sig till. Han har en teckningsstil och en humor som är väldigt dagspresskompatibel, vad jag tror han behöver är ett välutformat figurgalleri att spinna idéer kring. På så sätt tror jag han skulle ha möjligheten att göra en stor stripserie i klass med ”Elvis” eller ”Hälge” och nå lite större publik, istället för, som nu, fastna i att göra resor som mediokert biserieinslag i olika serietidningar.

I den här tidningen medverkar Niklas Eriksson bara med några skämtteckningar (och en seriestripp) utan gemensamma nämnare, så här gör han inga steg i den riktning jag önskar. Fast rätt rolig är han ju, såklart.

Jimmy Wallin använder större delen av sina två sidor skämtteckningar till att leka lite med ord. Rätt kul.

Det klart mest utstickande inslaget i den här i övrigt rätt ensidiga kompotten av lättsmält humor, är ”Facit” av Gustav F Andersson. Det rör sig om enrutiga (serie)strippar i bästa Stenmark-stil. Gustav F har lagt till ett personligt lager av nattsvart mörker till Stenmarks klassiska absurdistiska humor, och jag tycker resultatet är riktigt roligt. Den känns trist att man måste ta upp den något utnötta Stenmarkreferensen för att beskriva den här typen av humorn, men samtidigt har jag svårt att beskriva den på annat vis. Delvis är det är just det svårbeskrivligt överraskande som definierar den här typen av humorn. Men om man vet att man gillar Stenmarks klassiska hopkok av vildsinta kontraster i collagebilder och lakoniska textbitar (vilket man borde göra, tycker jag), då uppskattar man nog Gustav F Anderssons ”Facit” (minst) lika mycket. Jag tycker det här inslaget är smått underbart.

”Fableous”, Joel Hjertén. Skämtteckningar med lite fabeldjur. Lite kul är det väl, men rätt intetsägande. Jag har inte så mycket att säga.

”Lunch” av Börge Lundh. Har väl publicerats i Pondustidningen också? Kontorshumor med lite knasiga karaktärer, av den kvalitet man kan förvänta sig av medioker seriestrippshumor utan något extra. Men det är väl helt okej. Karaktärerna verkar vara rätt platta, dock.

”Ett fynd från Island” kallas Hugleikur Dagsson och hans ”Pop hits”. Men det som publiceras här imponerar i alla fall inte alls på mig. Det rör sig om ett par sidor med simpla streckgubbeteckningar som syftar till att illustrera några olika låttitlar på oväntade vis. Exempelvis illustreras Dylans ”Blowing in the wind” med en streckgubbe som – oj, vad roligt! – SUGER AV en annan streckgubbe framför ett par träd som det blåser i. Den här typen av väldigt lättköpt humor känns jäkligt lam, tycker jag. Och även om konceptet skulle förvaltas lite bättre, blir det per automatik uttjatat och tröttsamt väldigt snabbt. Ett album med bara skämtteckningar av den här typen skulle antagligen bli fruktansvärt tröttsamt. Dagsson lyckas ju inte ens få idén att hålla över två sidor.

”Mim” av Mim Sörensen utgörs här av fyra skämtteckningar som jag antar ska bygga på någon form av modernare situationskomik. Olika, lite knasiga situationer presenteras och ska vara underhållande på nåt småskruvat sätt. Till exempel: Blond tjej med stora bröst, kreativt döpt till ”Behåbettan”, skriver nånting och är enligt den beskrivande texten mån om källkritik och faktakontroll, och går in på – kvällstidningstankstreck – Wikipedia! Jag tycker inte det håller. Rättare sagt tycker jag det är närmast provocerande för mig som läsare, att tecknaren tydligen tror att den här typen av nonsens ska vara roligt. Liksom islänningen känns det bara lamt. Väldigt lamt.

Nanna Johansson borde vara ett betydligt starkare kort. Hennes bitska seriehumor har roat mig många gånger tidigare, inte minst då hon varit politisk och träffsäkert satirisk. De fyra skämtteckningar som finns i den här tidningen känns dock förvånansvärt intetsägande, t.ex. ”Jag ska ha fest på lördag, några vänner ska komma över och dricka vin!”, ”Åhå, får man svänga förbi?”, ”På lördag? Eh… Jag är tyvärr bortrest då.” Nanna kan ju bättre, men det här var inget vidare roligt alls. Jag saknar helt den udd och det härliga driv Nanna brukar uppvisa.

Thomas Olssons ”Rogert & C:o” tror jag faktiskt inte jag läst en enda stripp av förut, inte som jag lagt på minnet i alla fall. Men jag förväntade mig lite klass från en svensk strippserie som ändå verkat vara relativt populär och som getts ut i egna album av Kartago. Det borde jag tydligen inte ha gjort, för det här var ju mest bara trist. Killar som pratar i fyra rutor och intetsägande poänger. Lamt är det, för att ta upp det ordet igen. Mestadels väldigt lama och tråkiga poänger.
Jag har aldrig varit nåt fan av Rocky, men här blir några av Kellermans fördelar ändå tydliga. ”Rogert” verkar vara nån form av Rocky-imitation, med rätt färglösa killkompisar som super och snackar underhållande. Men där Kellerman för det mesta lyckas upprätthålla en intellektuell skärpa och vara någorlunda träffsäker och intressant, är Rogert för det mesta bara innehållslöst trams, mer eller mindre.

Thomas Olssons tokige figur Rogert kommer med en putslustig kommentar. Är det verkligen kul? Jag tycker inte det. Intetsägande och föga underhållande.

Malin Biller är som vanligt en frisk fläkt. Hon får inte så mycket plats här, men man får i alla fall en dos av hennes härliga humor i form av tre collagebilder.

Liksom så många andra pysslar även Flu Hartberg med enrutingar i strippformat, under titeln “Facksnack” (en titel jag inte förstår, men som åtminstone är lite mer originell). Halvdana poänger, tycker jag, men helt okej. Ett plus för en lite mer personlig och utstickande teckningsstil, som visserligen inte tilltalar mig särskilt mycket, men det är positivt i bemärkelsen att det sticker ut lite i träsket av skämttecknare med opersonlig cartoon-stil.

Paret Langes komprimerande av olika kulturyttringar (“för dig som har bråttom”) känner vi så klart till vid det här laget, här rör det sig om ett par av Strindbergs verk, jubileumsåret till ära. Kul är det ju, men jag börjar känna att konceptet börjar bli aningen uttjatat.

Martin Kellermans skämtteckningar under titeln “Kellermannen” tycker jag var rätt roliga.

Avslutningsvis:

Tidningen “Inrutat” bygger på en idé jag verkligen uppskattar. Det är ju toppen att låta den förhållandevis välkände Pondustecknarens skämtteckningar fungera som dragplåster för att ge utrymme till olika yngre förmågor att publiceras och utvecklas, att starta en tidning som inte bara bygger på gammal skåpmat och som tittar lite utanför den låsta mittfåran.

Det är alldeles för många inslag som jag tycker är genuint dåliga för att jag ska tycka om den här tidningen, men helhetsintrycket är ändå svagt positivt. Framför allt var det kul att få upp ögonen för namn man (läs jag) inte känt till sedan tidigare, jag tänker framför allt på Nils-Axle Kanten. Initiativet förvaltades halvdant och jag tycker att urvalet kunde ha skötts mycket bättre (jag hoppas verkligen att man kan sätta ihop en serietidning med yngre nordiska förmågor som blir bättre än då här). Men det mesta av innehållet är åtminstone lite kul.

Ett nytt nummer kommer i december. Jag kommer köpa det och jag är intresserad av hur kompotten kommer att se ut där. Förhoppningsvis byter man ut de flesta av inslagen, som jag ser det är det själva poängen med en sån här tidning. Rullar man vidare med samma inslag blir det bara en humorserietidning i mängden, men jag hoppas och förmodar att redaktionens ambition är att fortsätta gräva efter lite mer oetablerade förmågor. Det ska bli kul att se vad de lyckas hitta. Även om jag inte kommer våga ha så höga förväntningar, efter att ha läst det första numrets innehåll av delvis mycket tveksam kvalitet.

Sifferbetyg

För konceptet och tidningsidén: 4

För utförandet: 2

Moralpanik, polismotstånd och åtal – Epix förlag och vuxenserierna var inte välkomna i den svenska ankdammen

OBS 1: Längre ned i denna artikel finns illustrationer med grovt sexuellt innehåll. Strunta i att fortsätta läsa om du är känslig.

OBS 2: Om du inte sedan tidigare är bekant med Pox och de andra Epix-tidningarna, vill jag påpeka och accentuera att du inte ska tolka de lösryckta bilderna i den här artikeln som representativa för förlagets mångfacetterade utgivning i stort. Epix publicerade mängder av olika typer av serier och bildmaterialet hade sett helt annorlunda ut om den här artikeln handlade om förlagets utgivning generellt, och inte om moralpaniken.

OBS 3: Alla bilder i artikeln blir (åtminstone lite) större om du klickar på dem.

Pox nr 1 1989 – den enda svenska serietidningen som har åtalats. Mer om det längre ner. Omslag av Lorenzo Mattotti, en av Italiens ledande avantgardistiska serieskapare under 80-talet. 

Epix nr 4 1986. Omslag av François Bourgeon, en av de många stora serieskapare från kontinenten som tidningen publicerade.

När Horst Schröder var som mest verksam med sitt Epix förlag på 80- och början av 90-talet var hans betydelse för den svenska seriemarknaden oerhörd. Med sina olika tidningstitlar gav han varje månad ut mängder av kvalitetsserier för vuxna till stor glädje för många serieentusiaster. Seriesverige hade aldrig sett något liknande tidigare. Det hade inte Sveriges moralister heller – och moralpaniken var ett faktum.

Allting började när tyskbördige Horst Schröder startade förlaget Medusa i början av 1980-talet och började ge ut några vuxenseriealbum i liten skala. Vid denna tid var utgivningen av kvalitetsserier för vuxna i princip helt obefintlig i Sverige. Albumutgivaren Carlsen Comics hade nosat lite åt det hållet någon gång, men där likväl som på serietidningsförlaget Semic Press var man inte alls särskilt intresserade av att ge ut serier med äldre målgrupp än Fantomen och X9. Några andra förlag som ville satsa på vuxenserier fanns inte heller. Hela branschen var dessutom på tillbakagång efter det glada 70-talet och storförlagen var därför försiktiga med nysatsningar överhuvudtaget. Sådana fick istället Medusa stå för, om än i liten skala.

Våren 1982 utkom de första albumen. Tre albumserier drogs igång, “Kvinnoserier”, “Zerier” och “Tändsticksgubben och Gummitjejen”. Zerier var Horsts översättning av “comix”, alltså undergroundserier, och de två utgåvorna i den albumserien innhöll följaktligen många svenskars första bekantskap med stora namn som Robert Crumb, Bill Griffith och Rick Geary. “Kvinnoserier” innhöll moderna vuxenserier av kvinnliga kreatörer från den franskbelgiska marknaden och “Tändssticksgubben och Gummitjejen” var Schröders eget verk, en allaåldersserie som tecknades av Micke Grahn efter hans manus. 1983 och 1984 utgavs även ett par album under beteckningen “Zvenska Zerier”. Som namnet avslöjar rörde det sig om en inhemsk spinoff till “Zerier” och här publicerades unga svenska serieskapare såsom Joakim Pirinen, Gunnar Krantz, Charlie Christenssen och bröderna Andreasson. Dessa album, sammanlagt sju stycken utgåvor, blev förlagets första stapplande steg och en introduktion till vad som skulle komma.

1984 startades tidningen Epix, snart följd av Pox, och förlaget drog slutligen igång sin utgivning på riktigt allvar. Det rörde sig om månadstidningar i albumformat på 84-116 sidor, fyllda av kvalitetsserier för vuxna importerade från Europa, USA och övriga världen (i Pox publicerades faktiskt några av de allra första svensköversatta mangaserierna). Epix blev förlagets flaggskepp och publicerade en blandning av humor, äventyr, science fiction med mera. Édika varvades med Benoit Sokals ankdetektiv Canardo och Richard Corbens verk delade plats med lite mer okända och udda serieskapare från franska vuxenserietidningar. Pox stod för den större delen av publiceringen av amerikanska undergroundserier och körde en vild blanding av serier som var för utflippade, konstiga, svåra eller för sjuka för Epix. Man publicerade Vuillemins groteska humorserier likväl som svårförstådda verk av avantgardistiska italienare.

Tung Metall nr 8 1986. Omslaget pryds av Vincente Segrelles ”Mercenario”.

Fler tidningstitlar följde och under andra halvan av 80-talet utgav Epix förlag, som Medusa numera hade bytt namn till efter förlagets flaggskepp, kopiösa mängder av kvalitetsserier för vuxen publik, en mängd som aldrig sett sin like i svensk serieutgivningshistoria. Epix och Pox fick sällskap av Tung Metall, med fantasy och science fiction-serier, Elixir och Brök!, med humor, inte minst av svenska serieskapare, Maxx, actionserier, Casablanca, äventyrsserier, och Samurai, Sveriges första mangatidning. 1987-1988, då tidningsutgivningen nådde sin absoluta peak, utgavs sammanlagt ett femtiotal utgåvor per år av de olika titlarna och många tusen sidor serier. Utöver alla tidningar startades dessutom albumtidningarna Pox Special och Studio Epix och åtskilliga fristående album av vitt skilda slag gavs ut.

Brök! nr 3 1988. Omslag av Édika, tidningens dragplåster.

Fick då denna fantastiska utgivning fortgå utan problem? Nej, inte alls. Till stor del på grund av motstånd från folk som såg serierna som omoraliska och som därför protesterade starkt.

Den här typen av utgivning var ju nämligen helt ny för Sverige. Serier hade i decennier orubbade fått stå fast vid statusen som barnlektyr och när någon drar igång en plötslig och explosionsartad utgivning av serier, underförstått barnlektyr, som inte alls är lämpliga att läsa för elvaåringar, blir många naturligtvis chockerade. Detta leder lätt till att man lägger det rationella tänkandet åt sidan. Ett mycket tydligt illustrerande exempel är berättelsen om fadern som ger sin tioårige son en tia att köpa serietidningar för. Han ger dock inga direktiv om vad sonen ska köpa för några tidningar och resultatet blir givetvis att killen kommer hem med Pox 2/1986. Pappan blir mycket chockad när han kollar i sonens inköp, han ser bara våld, porr och vanställda ansikten, och blir förbannad. Han ringer och skäller på Konsumbutiken som sålt skräptidningen till sonen och han kontaktar även DN. Resultatet blir att DN skriver en artikel som fördömer tidningen och försäljningen och att Konsumbutiken stoppar försäljningen av Pox. “För som Konsumföreståndaren förkunnar”, står det i DN, reciterat i Pox 6/1986, “Vi har ju kvalitetskrav på serier vi säljer i våra butiker”.

Från serielegendaren Art Spiegelmans självbiografiska serie ”Fången på helvetes-planeten – En fallstudie”. Inte kvalitativ nog för Konsum.

Och vips, så har stora seriekonstnärer som exempelvis Gilbert Hernandez, Altan, Art Spiegelman, Rick Geary och Bill Griffith – samtliga medverkande i Pox nr 2/1986 – förkastats som icke-kvalitativa! Ingenstans på vägen har någon av de inblandade reflekterat över att det kanske inte är hos själva serietidningen felet ligger, att seriemediet i själva verket inte är låst till enkla berättelser för barn och att fadern nog borde ha gett information till sonen om vilka tidningar som var lämpliga att köpa. Artikeln gick istället enbart ut på att tydligt deklarera att tidningen verkligen inte alls var bra barnläsning. Bland annat frågade man tre personer från gatan om tidning var lämplig för barn, varpå alla tre naturligtvis svarar nej. Detta skulle även Horst själv ha gjort. Pox är inte lämplig för barn, det är ingen som påstår det. Artikelns hårda kritik faller därför platt. Men DN och moralismens, fördomarnas och trångsynthetens Sverige hade låst sig fast i inställningen att serier var för barn. Punkt.

Incidenten skapar naturligtvis irritation hos Horst Schröder. I ledaren i Pox nr 6/1986 skriver han “[…] varken Konsum eller den snälla pappan eller ens DN:s reporter tycks veta att det numera även i Sverige finns serier som självfallet inte är avsedda för barn. Och än värre: de vill inte heller ta reda på det. Det är mycket lättare att förkasta hela skiten som porr, bojkotta vuxenserier och hålla fast vid att serier måste vara för barn. Då slipper man ta ansvar och själv tänka efter.”

Epix nr 1 1984 med svårtryckt omslag av Enki Bilal.

Ovanstående exempel är typiskt för hur Epix, Pox och de andra tidningarna togs emot på 80-talet. Redan innan det allra första numret av Epix nådde läsarna möttes det av problematiskt motstånd. Tryckaren som åtagit sig att trycka tidningen drog sig ur när han fick se omslaget, en målning av Enki Bilal som föreställde en blåhårig kvinna. Hennes kropp visades utan kläder från bröstkorg och uppåt och således blottades även ett par nakna kvinnobröst. Inte på något porrigt vis, men ändå; ett par kvinnobröst. Herrtidningar fyllda av pornografiskt fotoinnehåll var okej att trycka, men när det kom till teckningar i serietidningar fick man tydligen dra en gräns. Man tvingades leta upp en annan tryckare, vilken både tog tid och kostade pengar. Och så fortsatte det. Annonsörerna ville inte på något sätt förknippas med Gotlib, Crepax och Édika och förlagets hopp om att få in några slantar på annonspublicering dog snabbt. Den egna reklamkampanjen i och med första numret av Epix fungerande inte friktionsfritt och flera av de recensenter som skrev om tidningen – vars kunskaper sällan täckte serier – hade svårt att ta till sig innehållet.

Även inifrån Seriesverige möttes tidningsutgivningen av kritik. Sture Hegerfors, president i sin egenstartade serieakademi och den media tillfrågade när de ville ha kontakt med en serieexpert, gillade inte alls särskilt mycket av Horst Schröders utgivning. Detta tydliggjordes när han skrev en debattartikel i Aftonbladet där han under rubriken “Att teckna serier är ingen konst” hyllade gamla serieklassiker á la Fantomen, Dick Tracy och Knasen och ställde sig mycket tvecksam till moderna vuxenserier, som enligt honom oftast var innehållslösa. De höga konstnärliga ambitionerna ledde enligt honom sällan till något annat än att serierna blev svårförstådda och dåliga. “Hellre läser jag en anspråkslös X9- eller Fantomen-historia än en affekterad ny serie med skruvade konstanspråk”. Det rådde ingen tvekan om att just Schröders utgivning som kritiserades, Pox och Maxx nämndes bland annat som som exempel på dåliga tidningar, men Aftonbladet vägrade låta Horst svara på kritiken och den långa debatten som sedan följde hamnade istället i Bild & Bubbla.

Horst hamnade även i en dispyt med Joakim Pirinen, vid den tiden Sveriges tveklöst största stjärnskott på seriehimlen. Det hela hade sin grund i en meningsskiljaktighet gällande betalningen för de serier Pirinen gjorde för Medusa-albumet “Elektriska zerier”. Albumet sålde mycket dåligt och Pirinen fick därför inte så mycket betalt som han tycktes ha förväntat sig. Därför gick han ut och gav hård kritik mot Horst, något den stolte serieutgivaren givetvis inte lät gå obemärkt förbi. I ledare i Epix och Pox fördömde han Pirinens kritik och passade även på att gå hårt åt mot den del av svensk serieutgivning som Pirinen representerade, de serieskapare som Horst kallade konstradikala eftersom de enligt honom i princip endast gillade serier som var resultatet av konstnärligt lidande och som gavs ut helt utan ekonomisk vinning. Det hela resulterade i ett infekterad bråk mellan främst Galago på ena sidan – som hörde till de kritiserade och tog Pirinens parti – och Epix förlag på andra sidan.

Generellt blev Horst emellertid glatt emottagen av Seriesverige. Som serieentusiast var det svårt att se så mycket negativt i att den svenska marknaden för översatta serier blev föremål för en oerhörd revolution. Läsarintresset var aldrig något särskilt problem egentligen. Det var moralpaniken utifrån och distributörens Presams ändrade regler, som orsakade stora bekymmer för mindre tidningar, som gjorde att tidningsutgivningen så småningom blev svår att fortsätta.

Vuillemin – en återkommande kreatör i Pox. Med sina brutala serier hörde han antagligen till de tecknare som var mest chockerande och väckte mest förargelse. Denna ruta kommer från serien ”Gammal kärlek rostar aldrig” från Pox nr 8 1988.

Den allmänna opinionen var som sagt mycket obekväm med de nya serierna på marknaden. De gick inte ihop med de gamla, oskylidga serierna som barn kunde läsa och det var svårt att förstå och acceptera. Det gick till och med så långt att en polis i tjänst reste runt och varnade folk för “knark-, porr- och våldsserietidningarna”. Polismannen Lennart Eriksson vid Östersundspolisen var den som såg det som sin plikt att berätta vilka otroligt hemska serier som fanns i tidningsställen. Förutom att Epix förlag och Horst Schröder kraftigt smutskastades på ett omotiverat vis, fick det hela även ytterligare en tragisk aspekt. Horst hade nämligen en namne i trakterna där polisen reste omkring och föreläste om de hemska “knarkserierna”. Ridskoleläraren Horst Schröder förstod ingenting när grannar och andra bekanta plötsligt började undvika honom och när föräldrar inte längre lät sina barn gå på hans ridlektioner. De hemska serierna, som få hade sett men alla hört talas om tack vare polisarbetet, skapade alltså stora problem även för en “oskyldig”.

Det dröjde länge innan missförstandet uppdagades och den stackars ridskoleläraren återigen kunde tas emot av samhället som en god medborgare. Till skillnad från den som på riktigt var den hemske serietidningsutgivaren som polisen berättat om, vill säga. Och naturligtvis slutade inte polisarbetet för det. Lite senare tog två polismän i Uppsala över stafettpinnen från kollegan i Östersund. Uniformsklädda gick de runt i staden och övertalade handlare att sluta sälja Pox, eftersom den innehöll “våldspropaganda”. Folk i allmänhet såg sällan själva tidningarna, men för den allmänna opinionen rådde det naturligtvis ingen tvekan om att man skulle undvika serierna när poliser aktivt kämpade mot deras existens. Den ständigt vinklade mediebilden av tidningarna bidrog givetvis också. Hade man inte köpt någon Epix-tidning tidigare, gjorde man det naturligtvis inte nu heller.

En annan anekdot från denna moralpanikspräglade tid är centrerad kring en konferens på temat ”Barn och våld” som barn- och ungdomsdelegationen och Barnmiljörådet anordnade någonstans i Hälsingland 1987. En artikel i Hälsinge-Kuriren 19/3 1987 berättade om konferensen och illustrerade sin artikel med en målande bild på ett bord där polisen sägs ha dukat upp våldskulturens värsta inslag. På bordet finns ett stor sortiment av vapen som används i ungdomsgängen och tre tidningar: en Kung Fu-tidning (troligen amerikansk), den amerikanska knarktidskriften High Times – samt ett nummer av Epix!

Då Pox åtalades gavs en mastig specialtidning ut.

1989 kom sedan det slutgiltiga beviset på att Epix förlags tidningsutvigning inte var välkommen i den svenska ankdammen. Pox nr 1/1989 anmäldes till Justitiekanslern (JK). Bo Bertilsson från Malmö-avdelningen av Folkaktionen mot pornografi, Fmp, var anmälaren och bilderna som anmäldes var lösryckta serierutor ur sammanlagt fem olika serier i tidningen. JK Hans Stark väckte åtal mot Horst Schröder för olaga våldsskildring enligt tryckfrihetsförordningens sjunde kapitel. Där klargjordes det, och

Olaglig som tecknad?

klargörs fortfarande, att det är olagligt att distribuera bilder som skildrar sexuellt våld, “om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig”. Bland de anmälda serierna fanns skapare som Neil Gaiman, Damian, Dori Seda och Michael T. Gilbert. Sedas serie hette “Hor på kontor” och handlade om en hunsad, kvinnlig arkivarie som hämnas på sin stränga, manliga chef genom grym bondage-sex. Bland annat får chefen en bunt blyerstpennoruppkörda i ändtarmen, en skildring som Bo Bertillson, Fmp och JK fann så djupt omoraliskt att de ansåg att den inte skulle få existera.

Uppseendeväckande nog åtalades även “Resan till Betlehem” av Neil Gaiman, Steve Gibson och Mike Matthews. Där rörde det sig om en serieversion av en våldtäkt från Domarbokens nittonde kapitel, vilket alltså innebar att de bibliska berättelserna ansågs bli olagliga så snabbt de skildrades i bild. Rutor ur ytterligare tre serier åtalades, alla på grund av att de innehöll en kombination av sex och våld. Dessa var:

  • ”FE” av Damian, en tvåsidors pantomimserie som visar en kvinna som utsätts för BDSM-sex i ett mörkt rum. Våldet är obehagligt och hon ser skräckslagen ut, men serien avslutas med att läsaren får reda på att kvinnan i själva verket sitter i en lägenhet och styr BDSM-sexet i någon form av datorspel.
  • ”Älskade kolli”, tecknad av Michael T. Gilbert och skriven av Karen Damico, en serie på åtta sidor som handlar om den attraktiva och populära skolflickan Kathy. Sedan hon blivit kallt avspisad av en skolkamrat hon haft sex med, börjar hon må dåligt och organiserar ett liv utan socialt umgänge. Hennes dagar går helt åt till att studera och jobba på ett sjukhus. Någon form av kryptisk sexuell frustration tar sig uttryck i att hon ligger med (dvs våldtar) en totalförlamad man på sjukhuset hon jobbar på, och det är denna sekvens som åtalades. Serien avslutas med att mannen plötsligt börjar tillfriskna, tack vare sexet med Kathy, och att Kathy, omedveten om detta, får skuldkänslor och tycks bryta ihop inombords.
  • ”Modershjärtan” av Andrea Pazienza, en åttasidig serie som berättar om tre grabbar som tvingar sig till sex med en medelålders kvinna genom hot om att sprida foton där hennes dotter utför oralsex. De åtalade rutorna är själva sexakten med mamman.

Horst svarade på detta med den 116 sidor tjocka specialtidningen Åtalad!. Där återtryckte han de åtalade serierna i helhet och publicerade en mängd andra serier på temat censur, av bland andra Chester Brown, Robert Crumb, Hunt Emerson och Daniel Clowes. Dessutom innehöll tidningen en mängd artikelmaterial, såsom debattinlägg av Horst själv och andra seriepersonligheter. Därtill fick Bo Bertillson en ironisk dedikation riktad till sig på omslaget till Pox nr 5/1989; “Det här numret dedicerar vi till Bo Bertilsson, ordförande i Malmö-avdelningen av Folkaktionen mot porr. – Han värnar om din moral!”. Detta orskade ännu en anmälan från Bertilsson, nu till pressombudsmannen eftersom han kände sig kränkt av tilltaget. I och med Pox nr 8/1986 fyllde tidningen sedan fem år. Jubileumet kvävdes dock naturligtvis av faktumet att tidningen stod för rätta. Istället för glada jubileumstexter publicerades därför brevkorrespondensen mellan Bo Bertilsson, Horst Schröder och Pressombudsmannen samt lite annat textmaterial relaterat till ämnet.

Den åtalade halvsidan ur Andrea Pazienzas serie ”Modershjärtat”.

Förutom det rent publicistiska orsakade detta problem för småbarnsfadern Horst Schröder även på ett privat plan. I Pox nr 8/1989 och Epix nr 11/1989 berättade han om hur föreståndarinnan på sonens dagis förhört honom i drygt en timme om huruvida han var en lämplig förebild för barn med tanke på det han gav ut. Vidare kände han oro inför den vårdnadsprocess han och barnets mor låg i, “någon som är åtalad för våldspornografi kan väl inte lämpligen få behålla vårdnaden om ett litet barn” tänkte han.

Kända personer från många håll och kanter inom Seriesverige slöt upp bakom Epix förlag. Horsts utgivningsrätt försvarade av bland andra Daniel Atterbom, Seriefrämjandets ordförande, Måns Gahrton från Carlsen Comics, Magnus Knutsson och Peter Sparring från Pandora Press. Likaså sympatiserade Galago-redaktionen med de tidigarenämnda om att Horst skulle frikännas, trots det infekterade grälet dem emellan (från Galago rörde det sig dock om ett delvis något ljummet stöd, i den skrivelse där de deklarerade sitt principiella stöd var de även tydliga med att de verkligen inte gillade Pox-serierna).

De åtalade rutorna ur Damians ”FE”.

Slutligen friades Horst Schröder från alla anklagelser och kunde fortsätta ge ut sina serier. Förlaget var dock hårt sargat av det som hänt, åtalet hade kraftigt spätt på tidningarnas dåliga rykte. För allmänheten var Epix-tidningarna skräptidningar med blott våldsporr och knark och även de som läst Pox sedan tidigare tycktes numera ha uppfattat det som obehagligt att riskera att bli associerade med tidningen, upplagan sjönk nämligen till mindre än hälften.

2000+, en av de tidningar Horst Schröder startade efter att han friats.

Sannolikt var det även åtalet och påtryckningar från Fmp som gjorde att Kooperativa Förbundet, med butiker som Konsum, Domus m.fl., efter rättegången lätt bannlysa Epix, Pox och 2000+ (uppföljare till Tung Metall) från sitt sortiment. De tre tidningarna var då de enda (tillsammans med Inferno, en tidning i vanligt serietidningsformat från förlaget, som innehöll Sandman, Swamp Thing och andra vuxnare serier från den amerikanska serietidningsmarknaden) som fanns kvar av det forna vuxenserieimperiumet i tidningshyllorna. De andra titlarna hade redan lagts ned som följd av vikande läsarstöd på grund av all den negativa opinion och moralpanik som skapats kring tidningarna samt alla problem kring distributören Presam (“Presam-skandalen”, som Horst kallade det hela, handlade om att Tidsams föregångare efter påtryckningar från de stora tidningsutgivarna ströp mindre tidningar med kraftigt förhöjda kostnadskrav).

Horst Schröder kämpade på i ytterligare några år med dessa spillror av den forna tidningsutgivningen, men 1993 slogs slutligen den sista spiken i det som fanns kvar av tidningskistan. Moralen regerade åter i serietidningsutgivningen. Ordning och reda var tillbaka. Och serietidningshyllan var åter lika mossig och tråkig som den hade varit tidigare.